”ITTA älskade verkligen sin lägenhet”. Så börjar Elsie Johanssons novell Hör stenarna  sjunga om den 52-åriga rakryggade, välvårdade men ensamma juristkvinnan Birgitta Vitterå. Hon har haft tur och får ett förstahandskontrakt i en ljus, öppen trerummare med oskymd utsikt. Samtliga väggar vill hon låta ommålas i en blek solgul färg. Alla utom vardagsrummets.  

Hemma hos oss är det just vardagsrumsväggarna som är målade solgula. Innanför dessa  väggar jobbar min kille hemifrån. Jag jobbar inte alls för jag är så kallat ”mellan jobb”. Och  det är märkligt hur snabbt den påtryckande känslan av ensamhet har infunnit sig hos mig.  

Mellan 8 till 17 söker jag jobb, äter lunch och går promenader för att stilla ångesten som  uppstår i vakuumet av att inte vara behövd vid en viss tid på en viss plats. 

Jag och min kille har precis som Itta i Hör stenarna sjunga haft tur med vår rymliga, naturnära bostad. Det låter tyvärr inte sympatiskt oavsett om man skyller på ödet eller inte men vi bor nära vattnet och ett naturreservat vilket ger oss en rad alternativ på relativt gröna och sköna promenadslingor. Känslan av att vara ensam klingar av lite för varje raskt steg jag tar längs träd och vatten. I bokstavligen med- eller motvind funderar jag på varför ensamheten länge har varit inneboende hos mig. Visst blir den även mer synlig när jag inte har några måsten eller rutiner. När jag har tid att blicka inåt. Jag ser den sitta där i ett tomt rum mellan fyra väggar och tak. 

Utåt sett ger inte Elsie Johanssons Birgitta Vitterå sken av att vara ensam. Hon verkar inte  heller vara särskilt missnöjd med sin ensamhet. Hon ser tillbaka på sitt avslutade, ”förhastade” äktenskap med genans och med noll tillstymmelse till sentimentalitet. Hon ångrar inte att hon inte skaffade några barn. Hennes bekantskapskrets består av ett dussin ytliga vänner med liknande intressen. Ittas mamma är död och hennes pappa kanske lever. Det vet hon inget om. Men han har aldrig existerat i rollen som pappa och därför är det inte heller något hon saknar. Ofta tänker hon däremot tillbaka på den bortgångna mormorn i torparstugan. Där spenderade hon sina somrar innan skolan  startade och hon var tvungen att åka tillbaka till stan. Hon tänker på den klotrunda sten hon hittade vid stugan och på hålgången i stenen som passade perfekt runt hennes lilla långfinger. Den som vittrorna i skogen kanske hade något att göra med, som hennes mormor hade berättat för en liten Itta med uppspärrade ögon.  

Jag sitter på naturreservatets utkiksplats och ser alla nybyggen i det nyupptäckta bostadsområdet i Nacka. Det är svårt att föreställa sig naturen lika mystisk och övernaturlig idag som under den förindustriella tiden, som under Ittas mormors tid. Ett torparsverige med människor som bodde grannar med skog och natur. Där märkliga ljud, skeenden eller känslor kunde härledas till något nyckfullt väsen. Där man kunde förklara livet med hjälp av naturens besjälade existens. Som vittrorna, som Itta aldrig fick se, ”… de som hade bott grannar med torpfolket men flyttat därifrån ”när det blev elektriskt”, som mormor Alma sa”.  

Samma dag jag blickar ut över Nackabebyggelserna är det min födelsedag. Jag känner den hålighet inom mig som jag så länge har haft, den som inte går att förklara. Jag får meddelande efter meddelande med gratulationer från mina nära och kära. Några av mina närmaste lyfter även luren och slår mig en pling. Efter varje ”hejdå” ekar den förbaskade håligheten tommare i mig. 

Tre veckor tillbaka i tiden sitter jag på en buss på väg hem från en arbetsintervju. Utanför bussfönstret börjar det skymma. En lastbil som kör jämsides har en logotyp i formen av  en räv. När lastbilen kör förbi ser jag en till räv, tecknad på en skylt. Räv… Fox! Som mitt efternamn. Och nu kommer det löjliga, jag vet. Men jag tänker att jag behöver ett tecken på att det kommer att lösa sig för mig. Utanför tornar höga trädtoppar upp sig längs  motorleden. Jag tänker att om det är så att jag ser en livs levande räv längs vägen så får  jag jobbet. Och allt, ja allt (!) kommer att bli bra. Två minuter senare ser jag en räv som försiktigt tassar fram på en grusväg, precis vid viltstängslet. Bilden framför mig som ramas in av bussfönstret är magisk. Allt kommer att bli bra. När jag ser den lilla räven känner jag ett totalt lugn infinna sig i min kropp. Hålrummet inom mig krymper för en stund. Senare ska jag få reda på att jag inte får jobbet.  

Den vuxna Itta tänker på stenen och på vittrorna som mormorn var säker på att hon hade hört sjunga. Itta hittade aldrig stenen igen efter mormoderns död trots att hon letade och letade. I stället samlar hon i vuxen ålder på sig flera andra stenar och lägger dem prydligt i  olika arrangemang runtom i den fina hyresrätten, bland alla andra noga utvalda detaljer av obehandlade naturmaterial. En dag hör hon plötsligt hur stenarna sjunger för henne när  hon tittar på dem, ”[…] som ljudet när en tunn, tunn iskaka som spricker”. Utanför hennes  fönster iakttar hyresbostadens vicevärld henne och undrar om hon känt av sprängningarna av tunneln längre bort. Men det vet inte Itta om, hon har tagit stenarnas skälvande som ett tecken. ”Hon kände och visste att någonting pågick: hon var inte ensam och inte övergiven! Någon fanns och något skulle ske. Bara vänta. Veta. Vänta”.

”Utåt sett ger inte Elsie Johanssons Birgitta Vitterå sken av att vara ensam”

På utkiksplatsen börjar det bli kallare och jag ser hur mörka moln börjar dra in över mig. Jag tänker att vi föds och dör ensamma och att det är skrämmande. Att vi befinner oss i våra egna glaskupor. Att vi alla lever våra egna liv och att ingen i vår tid egentligen är beroende av den andra. Att inget är beroende av mig. Men någonstans mellan himmel och jord känner vi väl alla äkta samhörighet, sammanhang och något som – precis som stenen Itta hittade när hon var liten – passar perfekt. Jag kanske bara söker känslan mer frekvent just nu, precis som Itta. Hon som samlar på stenar i hopp om att få uppleva den fulländade känslan hon kände som barn. Jag beger mig hemåt till min kille och våra varma, solgula väggar. Jag är på väg nedför de branta trätrapporna när jag får ett samtal till. Arbetsplatsen jag tidigare har sökt vill erbjuda mig en annan tjänst. Ja men visst.  ”Någon fanns och något skulle ske. Bara vänta. Veta. Vänta”.  

‍

‍

Moa Fox är journalist med en bakgrund från SVT, UNT och Enköpingsposten. Hon är bosatt i Nacka, Stockholm.