Vill du berätta om din roll som nationell samordnare för Sveriges fristäder under de senaste tio åren?

Att vara fristad innebär att en stad, kommun eller region ger skydd åt en hotad eller förföljd kulturarbetare eller journalist genom boende och stipendium under två år. Författare, konstnärer, musiker och journalister som är hindrade i sitt arbete, det kan vara på grund av censur, förtryck från totalitär stad, hedersvåld eller religiösa extremister, kan söka till ICORN om att få en fristad i någon av de snart 100 medlemmar runt om i världen. I Sverige har ICORN snart närmre 30 medlemmar. När den nationella samordningen kom till och jag startade min tjänst fanns det 5 fristäder i Sverige. 

Att vara fristad är ett komplext arbete med många aspekter och utmaningar. Lika komplext kan det vara för konstnären som får fristad i ett nytt land hen tidigare kanske inte varit i. Det går heller inte att hitta en modell som går att kopiera i sin helhet – fristäderna skiljer sig åt politiskt, ekonomiskt, geografiskt, och fristadskonstnärerna är också unika, det enda de har gemensamt är att de har tvingats lämna sina hemländer. Det är i denna kontext som samordningen arbetar för att vara en resurs och kontaktyta mellan fristäder, fristadskonstnärer, myndigheter och andra aktörer som verkar för och med fristadsfrågan.

‍

‍Vilka utmaningar har du mött? Vad har varit mest lärorikt?

Det mest utmanande är att man aldrig räcker till. Det kan också vara frustrerande att arbeta med långa processer. ICORN får fler ansökningar än det kan erbjudas skydd till, men varje person räknas och för varje år kommer det in nya kommuner, städer och regioner som vill vara en del i att göra Sverige till en plats som gör skillnad för andra. Det är väl det mest lärorika, att det arbetet faktiskt gör skillnad, och det går framåt fast det kan kännas som det står still.

‍

Hur ser situationen för fristäderna i Sverige ut idag efter dina tio år som samordnare?

Fristadsnätverket i Sverige var länge stort men ungt. Men bara det senaste året har flera fristäder firat 10 år och 20 år som fristäder vilket också innebär att det finns en stor och bred erfarenheten. Fristäderna har alltid varit mycket generösa med både motgångar och framgångar så det är ett nätverk som lär av och stöttar varandra. Samma gäller för konstnärerna där majoriteten stannar i Sverige efter fristadsåren och därmed kan vara en resurs både för fristadskollegor och svenskt kultur- och samhällsliv.

‍

Har det blivit lättare eller svårare för en fristadsgäst att etablera sig i det lokala kulturlivet och inom sitt yrke efter att den tvååriga stipendieperioden har avslutats?

Det är svårt att svara på om det är lättare eller svårare. Det beror på så många parametrar- psykisk och fysisk hälsa, språk, motivation, råd och stöd från fristaden och mottagande från det lokala kulturlivet. Många av fristadkonstnärerna har också en internationell publik och uppdrag från utanför Sverige där de verkar. Det jag vet bestämt är att alla vill fortsätta att arbeta och att jag aldrig har mött någon kulturorganisation som inte velat inkludera fristadkonstnärer om de haft resurserna till att göra det.

‍

Hur ser du på framtiden för fristadssystemet i en tid då vi bevittnar omfattande förändringar inom migrations- och asylpolitiken?

Det gör mig orolig såklart och då tänker jag inte endast på Sverige utan på i alla de länder ICORN har fristäder. Åtstramningarna i migrations- och asylpolitiken går i ett rasande tempo och det som man trodde var otänkbart är nu verklighet. Det enda jag kan hoppas på att våra kommande regeringar fortsätter med den tradition och stolthet som finns av att fristäderna i Sverige tar ansvar för yttrandefrihet och därmed värnar och möjliggör fristädernas arbete.

‍

Hur går det i din nya roll på Översättarcentrum?

Det går bra hoppas jag. Det är läskigt att lämna ett yrke man kan men mina kollegor på Översättarcentrum är guld och har mycket förståelse för mina tillkortakommanden. 

Hur ser du på översättningsbranschens situation i en tid då AI uppfattas som ett växande hot?

Det är inga nyheter att AI redan har börjat användas för skönlitterära texter och det är väl ingen som tror att det kommer upphöra. Det är beklämmande på många sätt att förlagen tar till dessa enkla lösningar, men det har också satt fokus på översättarnas expertis. Jag vill såklart att etablerad yrkeskompetens ska respekteras och att det finns en jordmån för nya översättare att växa i.

‍

Vill du berätta något om fristadsgästernas integration i översättningsbranschen nu när Sveriges fristäder firar 30 år?

En stor del av fristadskonstnärerna som arbetar med text – poeter, författare, journalister – har blivit översatta på olika sätt till svenska.  Mycket tack vare det statliga stöd som finns för översättningar och fristadskonstnärer. Men det saknas översättare till svenska från många av de språk som fristadkonstnärerna arbetar i: persiska, arabiska, tigrinja, kurdiska, bengali. Fristadskonstnärernas texter förtjänar professionella översättningar.

‍

Har du några råd eller tips för hur fristadsprogrammet kan utvecklas vidare och hur dagens och framtidens utmaningar kan hanteras?

All kunskap finns inom nätverket. Det kommer alltid vara svåra utmaningar att hantera men det finns hjälp och stöd i fristäderna och ICORNs sekretariat. Så det är väl mitt enda råd: fortsätt lära av varandra. Och stå på er, ni har rätt.