Cici Rettig och Bengt Söderhäll skriver om hur det går med att jobba med mångfald, skrivande, läsande och folkbildning på riktigt.
Om Orda och Ohörda ord, ja, vi har deltagit som ledare i skrivverksamhet under en rad år i projekten Orda och Ohörda ord. Ni hör: Orda. Ohörda ord. Studiefrämjandet har ordnat och Allmänna arvsfonden har ställt upp med peng. Och de tidigare ohörda har läst från scenen i alla Upplands kommuner och på Bokmässan i Göteborg och på än fler ställen.
Det att vara utan röst. Det att vara olyssnad på. Det att göras namnlös. Vi har alla erfarit det. Stått bakom, en bit ifrån, inte fått plats, inte blivit inbjuden eller ens tillfrågad. I min klass i skolan gick en grabb som inte förstod det lärarna tyckte att vi barn skulle förstå. Han stavade inte som man skulle. Han hade kanske ett eller två rätt på provräkningarna, om ens det. Några lärare himlade med ögonen när han svarade, ja, svarade ”fel”. Några av oss andra i klassen tyckte nog att det inte var ”fel” utan mer ett uttryck för att han ville veta. Svaret var så att säga en fråga. Men, ingen av oss hade förmågan, kraften eller orden för att gå emellan läraren och vår klasskamrat. Han blev med tiden allt tystare, osynlig och i tonåren hamnade han i ett annat sammanhang än oss som kunde stava och räkna och svara rätt – utan att fråga.
Efter att ha arbetat i skrivverksamhet med världsmedborgare som tidigare inte blivit lyssnade till, inte fått eller kunnat höra av sig och erfarit en rikedom som är svår att beskriva, kommer här några ord från deltagande skrivande tidigare ohörda.
Ja, vi vill berätta om glädjen och kraften i att göra sin röst hörd. Att få umgås med skrivande personer och känna gemenskap. Att få dela sina texter och bli sedd. Att alla har en röst, en berättelse som är värd att lyssnas på, bara vi tar oss tid att lyssna och ger forum för att låta berättelserna ta plats. Vad vi behöver är ett tillåtande rum och ger utrymme för många sätt att skriva - även för den som inte tror sig ha skrivförmåga. Således, det handlar om att möta och inte döma, inte att stöta bort utan att bjuda in. Höja taket och göra det lustfyllt att alla röster får höras i den mänskliga kören.
Att vi med Orda-projektet såg behovet av att bli hörd på lika villkor i samhället. Så Ohörda Ord startade. Vi vill göra Orda till ett nätverk i hela Sverige. Att känna igen sig i, hitta gemenskap, att få växa tillsammans och sprida sina Ohörda ord i hela landet och på landets alla scener. Ty, det finns många medborgare som av olika anledningar inte kan göra sig hörda i vårt samhälle. Ute i Världen saknar väldans många rätten att uttrycka sig i skrift. I länder som Sverige ordnas fristäder för författare och journalister som inte får skriva sina texter och berättelser i hemländerna. Men, också hos oss finns många som av olika anledningar inte får komma till tals. Därför Orda och Ohörda ord.
Här några ord från deltagare:
Viktiga ord
De säger att vi alla har en berättelse att dela med oss av. En bok inom oss, så att säga. Personligen tror jag livet är fullt med små berättelser. Allt behöver inte vara märkvärdigt, stort eller fantastiskt.
Vad vi vill göra, är att dela med oss av verktygen som hjälpt oss, för att tillåta de viktiga ohörda orden att nå ut, och få ta del av den kulturella scenen.
För jag vet att vi har perspektiv som få av majoriteten i samhället har tillgång till. Insikter vi tror skulle kunna berika hela världen. Om inte annat, ökar vi förståelsen kring vad många vill glömma och förneka.
Bevis om att vi finns, och vad vi trots, och på grund av våra svårigheter klarar av, är möjligen tillräckligt, för att någon annan, ska våga yttra, sina viktiga och ohörda ord.
Och:
Vi vill öka lusten att skriva för personer som inte får höras.
Vi vill höra deras historier,
deras berättelser.
För de är fantastiska.
Bara någon ser oss lovar jag att du vill lyssna.
Vi frågade för en tid sedan vad deltagarna i skrivkurserna vill fråga ansvariga politiker om, för att inkludera samtliga medborgare till det offentliga samtalet. Här två av svaren:
Hej! Ni ville ha frågor till politiker. Jag har några stycken. Jag ska faktiskt snart flytta ifrån mitt boende till egen lägenhet. Det är ju tyvärr väldigt stökigt på mitt boende. Dom är våldsamma där så jag står inte ut mer.
Jag har högfungerande autism och är på ett LSS-boende där personer är väldigt lågfungerande och utåtagerande.
Jag har fått stå ut med mycket, både våld, bråk och skrik, ibland flera gånger i veckan. Fått se både mina grannar och personalen bli slagna och skadade.
Varför sätter man in personer med olika funktionsnedsättningar på ett och samma boende?
Ska jag behöva stå ut med massa våld, skrik och bråk p g a funktionsnedsättning. Har jag ingen rättighet att känna trygghet hemma? Vad gör jag när ingen vill lyssna?
Hur kan man öka säkerheten för personer som bor på LSS-boenden för att öka vår trygghet? Även personalens trygghet för att inte bli slagna på jobbet?
Och:
Min viktigaste fråga till politiker just nu är varför de tycker att åka på resor inte ska ingå i ett gott liv. I LSS-lagen står det ju att alla som har ett LSS-beslut har rätt till att ha ett "gott liv" eller har rätt till "goda levnadsvilkor".
Jag har under de senaste tre åren hållit i en studiecirkel tillsammans med studiefrämjandet och stadsbiblioteket som handlar om hur personer med funktionsvariationer har haft det genom historien (så kallad funkishistoria). Vi i cirkeln har länge pratat om att åka på en längre resa tillsammans. Ett förslag är att åka till Lund i Skåne för att titta på de byggnader som är kvar från den gamla institutionen Vipeholm samt byggnaderna som är kvar från St Lars hospital samt ett medicinhistoriskt museum som finns i staden. För att jag ska orka göra det så har jag sagt att jag vill ha en ledsagare som följer med och hjälper mig med olika saker.
Jag har gång på gång ansökt om ledsagare hos kommunen, men jag har fått avslag alla gånger med argumentet "att åka på resor med övernattningar ingår inte i ett gott liv" eller "man kan ha goda levnadsvillkor även om man inte får åka på resor utanför sin egen kommun." Biståndshandläggaren säger även att det är förvaltningsdomstolens praxis att "resor med övernattning inte ska beviljas".
Så min fråga till politikerna lyder: Varför får man inte åka på resor där övernattning krävs om man har ett LSS-beslut och har behov av en ledsagare?
Så det rör sig inte enbart om ohörda ord medborgare med funktionsvariationer erfar, utan även geografiska begränsningar på grund av den mångfald det innebär att vara människa.
Cici Rettig, poet och textilkonstnär som leder Orda grupper i Uppsala. Jobbar även i projektet Ohörda Ord.
Bengt Söderhäll, poet och lärare och bandyspelare från norduppländska Älvkarleby. Född för en himla massa år sedan och arbetar med att förstå världen poetiskt, vad det nu är.
