ATT skriva är att finnas och att minnas.
I mitt minne har Åke Smedberg alltid
funnits. Författaren som biblioteken
självklart köper in, vars böcker man inte
gallrar (hoppas jag). De framstår var och en
som solitärer, men ingen kan tas bort från
den andra. Det är märkvärdigt med ett
långt och troget författarskap. En män-
niskas röst som tecknas ner på pappret, eller
de outtalade orden som kommer på pränt.
Att finnas som författare är att ständigt
vara närvarande i den egna texten. Att
minnas som författare är att stå i dialog
med de hädangångna. Jag tänker på
modernitet och tradition. Om du sätter
fingret i luften och vill vara modern tappar
du självrespekten. Om du lyssnar alltför
mycket på råd och regler mister du din
egen ton.

...självklart att Åke Smedberg blir den förste som tilldelas Elsiepriset.

‍
Åke Smedberg gör något annat. Han går
under ytan. Säger som det är. Vanligt folk.
Vardagens poesi i sak. Ett balanserat och
konsekvent författarskap med alla de vack-
ra titlarna. Debuten 1976 med diktsamling-
en Inpå benen följd av Stenvind 1977 och
Landet, där det ligger 1981, alla på Rabén
och Sjögren. På 1980-talet tog novellerna
över i Mongoliets hästar och Vind på För-
fattarförlaget. Genom romanerna Universums
hjärta 1989 och Strålande stjärna 1996 gick
Smedberg över till Bonniers. Samtidigt
fortsatte novellskrivandet i samlingar som
Träd in i mitt rike, Legender från Häståsen
och Hässja. Då kallades de för berättelser.

‍
I början av 2000-talet kom tre kriminalro-
maner. Hässja. Berättelser från en trakt med
illustrationer av systern Kit Alexi nominera-
des till Augustpriset år 2000 och samma
år utgav En bok för alla ett antal noveller i
urval av Jan-Ewert Strömbäck. Jag tror Åke
Smedberg är svensk mästare på vackra
novelltitlar. Vad sägs om ”Tjärnar. Utan
tillflöden eller utlopp”, ”Snö. Vägarna driver
igen”, ”Människor och föremål. Deras
sällsamma glans” och ”Kom vi går ett slag.
Ingenstans, vi bara går”.
Utgångspunkten är ofta platserna där Åke
växte upp, men texterna präglas knappast
av nostalgi, snarare omprövning. Minnen
av sommarens höbärgning väcker tankar
om vägvalen i livet – de oundvikliga.
Med perspektiv framkallas en bild av au-
tenticitet:

‍
”En känsla av att det fanns något där som
gjorde livet mer verkligt, gav det en dimen-
sion av äkthet. /---/ Det är där vi borde ha
befunnit oss. Inlemmade i ett kretslopp av
arbete, växande, liv, död. Slitnare kanske.
Tröttare. Inte nödvändigtvis lyckligare. Men
verkligare.” (Hässja, s. 13)

‍
Smedberg återvänder alltid till novellen.
På senare år har vi begåvats med ypperli-
ga samlingar som Borges i Sundsvall,
Sprängskiss av en jaktberättelse och nu
senast 2021 Jag faller som en sten genom
tiden genom livet. Smedbergs novellstil har
vässats och fördjupats. Den svenska novel-
lkonsten behöver honom. I den senaste
boken kan man som läsare nästan ana en
metafysisk ådra som gör att berättelserna
laddas med en överjordisk mening. I det
lågmälda säger författaren att det är just

‍
i begränsningen som
allt det vackra i människolivet samlas. På
så vis är Smedberg en
humanist, en människovän. ”Hon tänkte på
det. Gåtfullheten där. I en folksamling, på en
buss, ett tåg, i ett varuhus, varsomhelst.
/---/ Det viktiga var den
där oerhörda gåtfullheten.” (Sprängskiss av
en jaktberättelse, s. 198).

‍
Åke Smedberg har en sällsynt förmåga att
låta orden få klinga ut, ta sin tid och bli
närvarande i våra sinnen. Det är författar-
ens svåra uppgift. Smedbergs prosa är
mer poesi än man i förstone förstår. ”Livet
är något oerhört, overkligt. Talgoxen som
dyker ner på fönsterblecket, ser på dig
med sina mörka ögon, försvinner som en
skugga.” (Hässja, s. 121).

‍
Den starka svenska realistiska traditionen
inom skönlitteraturen har tagit sig olika
uttryck i sådant som arbetarnas litteratur,
kvinnornas litteratur, barnens litteratur.
Men Smedberg hör inte till de doktrinära
och inordnar sig inte i ledet. Vägen bryter
han själv. Född som småbrukarson 1948 i
Hjässberget, Medelpad. Försörjning som
brevbärare, metallarbetare, skötare inom
äldreomsorg och psykiatri. Elsie Johansson
arbetade många år inom posten innan hon
debuterade 1979 med diktsamlingen Bror-
san hade en vevgrammofon. Jag var med
då hennes första dikter lästes hemma hos
Sigvard Cederroth. Det var tre år efter att
Åke Smedbergs debutdiktsamling kom ut.

‍
Det känns självklart att Åke Smedberg blir
den förste som tilldelas Elsiepriset. Han
skriver uppriktigt, nära sina erfarenheter,
men det blir aldrig närsynt privat. Integritet-
en är intakt. Undanskymda människor ges
röst och får träda fram. För mig är detta
författarskap i alla sina delar väldigt my-
cket nu. I några kärnfulla meningar uttrycks
här känslor som det tar ett helt livs pröv-
ningar att erfara. Kanske vågar vi aldrig
visa en sådan förbehållslös kärlek i verkliga
livet som Smedberg gör i sitt språk.

‍