Foto:

KREATIVT SKRIVANDE

KREATIVT SKRIVANDE

Under kursen ”Sverige på distans” med Lars Gejpel producerade studenterna en stor volym texter, inklusive noveller. Här presenterar vi ett urval. I kommande nummer publicerar vi fler texter från de unga ordambassadörerna från olika delar av världen.

FABIANA POZZOBON & KATARINA VULIC

Bort från Bergmans ö

DET är kallt i hamnen ikväll, och det är många människor här. Jag andas ut av lättnad: det finns ingen som känner igen mig. Färjan borde komma snart, om tio minuter. Dessa minuter separerar mitt liv upp till nu och vad jag hoppas ska vara mitt nya liv. Ett annat liv än det här, när andra människor åtminstone inte kallar mig ”idiot” istället för att hälsa på mig. Jag hatar det, och jag hatar hela mitt liv på denna ö.

Jag heter Alex och är 17 år. Jag bor på Fårö, utanför Gotland. Fårö är känt eftersom regissören Ingmar Bergman tillbringade sina sista år här, där han både dog och begravdes. Bergman älskade kanske Fårö lika mycket som jag hatar det. Jag tycker det är ett helvete, så jag är på väg att lämna ön.

Anledningarna till att mitt liv på Fårö är ett helvete är flera. Den första är min familj. Min pappa är fiskare och min mamma är hemmafru. De har ett mycket slutet sinne. De förväntar sig att jag ska ta samma karriärbana som pappa, och när jag sa till dem att jag inte ville bli fiskare, utan gå på universitetet, blev de rasande. Men det har alltid varit så med dem. Ända sedan jag var liten har de haft svårt att förstå mig. Jag har aldrig gillat att leka med de andra pojkarna på ön. Jag har föredragit att läsa böcker och vara ensam. De har aldrig kunnat acceptera det. ”Varför måste du alltid vara ensam som en idiot?” säger de. Idiot har nästan blivit mitt andra namn. Jag har försökt att vara med de andra pojkarna, men vad ska jag göra om de behandlar mig som skit? Jag har två sorters kamrater: de som ignorerar mig, och de som mobbar mig. Jag gillar inte de första, men de lämnar mig åtminstone ensam. Och så har vi mobbarna: jag är deras favoritoffer. De spottar på mig, kallar mig ”skithuvud” och missar aldrig ett tillfälle att knuffa mig och kasta bollar på mig under idrottslektionerna.

Den enda person som kan förstå mig på ön är Isak, min enda riktiga kompis. Vi träffades på filmklubben i skolan för tre år sedan. Han har en stor passion för film och kan tala i flera timmar om sina favoritfilmer och favoritregissörer, Kubrick och Kurosawa, och göra alla nyfikna på dem. Första gången jag stötte på Isak på filmklubben talade han om 2001 – ett rymdäventyr. Det fick mig att se filmen, och den var fantastisk. Nästa dag talade jag med honom om hur mycket jag hade gillat filmen, och vi blev kompisar. Isak lämnade Fårö förra året och åkte till Stockholm för att studera filmvetenskap.

När jag träffade Isak första gången tyckte jag att han var lite konstig. Kanske berodde det på att jag var van vid att vara ensam, bara omgiven av mina tankar. Isak levde sitt liv som om det var en film, han pratade som om han läste ett manus, och det var ibland svårt för mig att förstå vad han egentligen ville säga, men ändå kom vi väldigt bra överens. Jag visste inte mycket om hans familj eller barndom eftersom vi sällan talade om det, men jag är säker på att även om vi hade gjort det, skulle många av våra upplevelser varit mycket annorlunda.

Han ansåg att vi själva bestämmer hur vårt liv ska se ut, att det är vi som skriver manuset. Ärligt talat så tyckte jag att det sättet att tänka var lite naivt och barnsligt, men jag ville inte säga något. Isak skulle inte stå här, tveka och inte kunna fatta ett slutgiltigt beslut, som jag gör nu. Han skulle gå på färjan med ett stort leende på läpparna, utan att ens kasta en blick på livet han lämnade bakom sig. Jag vet att han skulle säga till mig att göra det jag vill göra, men det är inte så enkelt. Jag känner mig som ett dumt barn som står här och väntar. Det är som att jag är på filminspelning och väntar på instruktioner. Kanske har Isak rätt trots allt, kanske är livet som en film, men jag vet att jag definitivt inte är den som skriver manuset.

Jag försöker vara rationell, men det känns som om det inte ens är mitt liv jag tänker på. Och om jag går på färjan, vad ska jag göra när jag anländer, vart ska jag åka? Jag tycker att de här frågorna också borde oroa någon annan, kanske en ny version av mig, mitt nya jag om ett par timmar. Jag vill verkligen prata med Isak, fråga honom vad jag ska göra. Men även om jag ringer honom vet jag att han inte skulle vilja berätta för mig vad jag ska göra. Isak och jag har aldrig pratat om alla de dåliga sakerna i mitt liv. Jag vet att han vet allt om detta, men han har aldrig nämnt det och jag är väldigt tacksam för det.

Färjan är här, mitt huvud är tomt och jag känner mina fötter röra sig av sig själva. Jag förstår inte vad som händer runt omkring mig. Vinden blåser och det är det enda jag hör, färjan börjar röra sig och jag bara står och väntar på någonting, väntar på att kameran ska börja rulla.

Fabiana Pozzobon, Università Ca’ Foscari di
Venezia, Italien; Katarina Vulic,
Filologiska Fakulteten i Belgrad, Serbien

ROMAN KRAIŃSKI & VLASTA DVORAKOVA

De ofullbordade

DANIEL Kusý skyndade sig till mötet med sin kollega. Han sprang ut från Pragborgen, där han övervakade återuppbyggnaden och restaureringen av ett av kapellen. Han passerade Gyllene gränden, som kännetecknas av sina små hus och en lång historia av guldsmide. Han fortsatte genom porten till slottstrappan, som vimlade av asiatiska, amerikanska och europeiska turister. Den här delen av slottet bjuder på en hisnande utsikt över Lillsidan och Gamla stan. Det var där, vid Pinkas synagoga, han skulle träffa sin gamla klasskamrat.

Daniel var en medelålders man. Hans hår hade blivit tunt, det fanns inte längre något högst uppe på huvudet. Han hade redan grått hår i skägget och några gråa hårstrån syntes till och med i hans ögonbryn. Själv sa han alltid att hans farfar var silverhårig redan vid trettio års ålder och att det var ett mirakel att hans färg började förändras först efter fyrtio.

Himlen hade samma färg som Daniels huvud den dagen. Den mörkgrå himlen tydde på att det skulle bli regn om några ögonblick.

Och det blev det. När han kom fram till synagogan var han redan genomvåt. Hans kollega och gamla klasskamrat David Necelý väntade utanför porten. De kände varandra från universitetet och hade skrivit många vetenskapliga artiklar tillsammans om Gamla stans historia och legenderna om Golem. Golem är en karaktär i många av Prags berättelser och är numera en stor turistattraktion. Han är en försvunnen jätte gjord av lera. Hur en lerjätte kan gå vilse är förmodligen det största mysteriet med denna Prags hemlighet.

David vinkade åt Daniel.

- Kom nu! Efter fyrtio år har någon äntligen fått tillstånd att undersöka Gammalnya synagogan. Och det är vi två. Jag har några bra grejer som kan hjälpa oss så att vi hittar Golem!

– De har letat efter honom tidigare ... i 400 år. Utan resultat.

– Men ingen har haft den tekniken vi har nu. Värmedetektor, infraröda lampor, magnetiska sensorer, olika sensorer! Vi kommer att hitta honom!

David hade alltid varit envis, och om du bråkade med honom blev han ännu mer envis. Det var alltså ingen bra idé att bråka.

Efter 18 månaders arbete i synagogan med att utforska varje hörn och använda alla tekniker stod de två männen på synagogans golv – Daniel Kusý och David Necelý. När Daniel tänkte på allt deras resultatlösa slit insåg han att det slutligen var dags att sluta söka.

– Du, David, jag tror att jag vet var Golem finns.

– Jaså?

– Vi är ju Golem. Han finns i oss.

– Ja, ja, Kusý och Necelý och Golem är alla ofullbordade! Den ordleken var föråldrad redan innan det föddes ...

– Jag skojar inte. Vi människor är alla som en oavslutad bok.

– Har du börjat läsa filosofi? Ja, det är ju en bra aktivitet för att hantera medelålderskrisen.

– Men vad fan! Kan du inte vara allvarlig? Jag är övertygad om att Golem är en antropologisk metafor för människans ofullbordan. Det faktum att vi inte kan hitta honom är en del av det hela – det är ett sökande utan slut. Samma sak som med visaren på ett ur.

– Skitsnack! Vi har inte arbetat så här länge och så hårt som arkeologer för att sluta i ett sådant dumt filosoferande.

De var så upptagna och engagerade att de missade några små detaljer. En uppmärksam lyssnare skulle ha kunnat höra ljud från den underjordiska delen av synagogan Det lät som tunga steg. Även om man inte var så uppmärksam skulle man ha känt att golvet skakade lite. Men de två var inte alls uppmärksamma. Till slut hävde David ur sig några elakheter och lämnade synagogan.

Daniel blev kvar. Han funderade över alla månader av sökande och över hela sitt liv som slösats bort på dumheter.

Roman Kraiński, Jagellonska universitet, Polen
Vlasta Dvorakova, Charles University, Tjeckien

JANA KUKUCZKOVÁ & VICTORIA YAROSHIK

En stund

HON vaknade fast hennes ögon förblev stängda. Att hon inte visste var hon var, var inte det värsta. Det var lukten av sprit och aska som störde henne. Hon orkade inte röra på sig fast allt hon ville var att fly därifrån. Allt gjorde ont. Varje tanke, varje rörelse. Det kändes som om hon dog och föddes igen. Hon låg där, tänkte intensivt och behövde komma på var hon befann sig. Det sista hon kom ihåg var hennes mans skratt medan han satte eld på deras hus i solnedgången. Men var det något som hände i verkligheten? Var det inte en av hennes fantasier? Det måste det ha varit. Men hur skulle hon tolka lukten av aska i så fall?

Plötsligt vågade hon öppna ögonen. Det som hon såg skrämde henne så mycket att tårarna började rinna nerför ansiktet. Det var en gammal barnsäng som hon hade köpt då hon först fått veta att hon var med barn. Fast nu var barnsängen svart och nedbrunnen. Men det var inte bara barnsängen som var helt förstörd. Hon ville stiga upp men det gick inte. Hennes kropp var för tung. Var det så hennes liv skulle sluta? I smärta, ensamhet, och mörker? Det hade hon aldrig tänkt sig. Varför hade han gjort det? Varför hade deras lyckliga familj drabbats så dramatiskt? Varför, varför ... Konstigt, men det spelade ingen roll nu ...

När hon var liten berättade hennes mamma ofta historier om djur. Hon förklarade att det var enklare att visa exempel på djur än på människor. Då förstod hon inte varför men när hon själv fick barn började hon göra samma sak. Det kändes också mer uthärdligt att berätta om hur ett djur kan dö än hur en människa kan dö. Djur dör också på grund av ålder och sjukdomar men också till följd av mord eller svält. Hon funderade ofta på hur hon skulle dö en dag och bestämde sig för att hoppas på en helt vanlig död i lugn och ro, med sina nära och kära vid sängen. När hon blev lite äldre fick hon lära sig att det inte var så vanligt som hon först hade trott. Några av oss är här bara en stund. Några av oss är här lite längre. Ändå har nästan alla en sak gemensamt. Alla är rädda för att dö.

Men alla människor ska dö. Det är normalt att leva och att dö. Alltjämt är många skrämda över det här ögonblicket i livet. Det är svårt att vara beredd. Eller rättare sagt, det är omöjligt. VAD ska hända med mig då? HUR det ska hända? VAR är jag efter detta? Sådana frågor är ganska skrämmande eftersom ingen har svar på dem. Men ändå ... Är det så att man alltid måste ha ett svar på en fråga? Är det så viktigt? Om det finns frågor som du inte behöver ha svar på? Om man har ett svar får man då kontroll över detta? Annars är det skrämmande och det finns bara rädsla kvar. Det är förståeligt att man är rädd. Men tänk om döden är ett nästa steg. Ett steg framåt. Du har redan haft din chans. Nu kommer tid för nya människor.

Man måste vara tacksam för varje dag man lever och se framåt, oberoende av hur många stunder man har kvar. Det är bra att ha någonting längre fram som man kan upptäcka. Det kanske lönar sig att byta synvinkel på döden. Tänk om detta inte är slutet utan början på något nytt. En öppning?

De fina stunderna kom som en varm våg över henne: sonens första leende, doften av kaffe på morgnarna, det första ögonblicket de träffades, en solstråle på kinden, de svala vågorna mot fötterna, vinden i seglet och de första snöflingorna på näsan, den första blicken på hennes nya hem, varje kärleksbrev hon fått … De dåliga minnena hade försvunnit. Bara de glada, lyckliga stunderna fanns kvar. Det var som en mosaik och hennes liv bestod av detta. Vilket spännande liv hon hade haft … Behövde man faktiskt veta VAD som skulle hända efter döden? Kan det vara en ny utmaning?

Hon slöt ögonen igen och log. Spriten och askan störde henne inte längre. Det var nu hon skulle få veta svaret på alla sina frågor.

Jana Kukuczková, Masaryk Universitetet i Brno, Tjeckien; Victoria Yaroshik, Åbo Akademi, Finland

JOHANNES QUECK

Ett nytt ansikte

ALLT var bekant. Allt var nytt.

Böckerna i hyllan, mattan i hallen, lampan i sovrummet, han kände till allt, men hans förhållande till dessa saker var upp och ner. Han visste att lampan brann bara för honom nu, att hennes fötter inte längre skulle gå över mattan och att hennes händer inte längre skulle ta ut böcker från hyllan. Vetskapen om detta förändrade sakerna i sig själva.

När han brukade sätta på vatten till kaffet lät vattenkokaren levande, ibland glad, ibland lite arg, men nu lät den bara ledsen. När hon satt i soffan var den en plats som utstrålade trygghet och komfort, ett stabilt skydd i världens stormar, men nu var den bara en död, sliten möbel.

Dessa saker som en gång hade varit hans hem sög nu all glädje ur hans dagar. Så han skilde sig från sakerna. Han köpte en ny vattenkokare och en ny lampa till sovrummet, bytte ut mattan i hallen och sålde soffan till ett par studenter.

Hans lägenhet såg annorlunda ut nu, och de saker som försvunnit hade faktiskt också tagit bort en stor del av den sorg som fyllt hans dagar. De nya sakerna lyfte dock inte trycket som han hade hoppats få bort, utan gav det bara ett nytt ansikte. Sorgen ersattes av tomhet.

Han hade alltid haft stor glädje av att läsa, så han gick till biblioteket för att bläddra bland böckerna och förströ sig själv. När han stod vid hyllan, fördjupad i en poesibok, ryckte han plötsligt till. En ljus röst sa precis intill hans öra: ”Hans dikter är fantastiska, eller hur? Men du borde ta boken med dig hem och läsa dem högt, annars är det slöseri.” När hon förstod att hon hade skrämt honom log hon och strök ett blont stråk bakom örat: ”Förlåt, jag är också alltid så uppslukad när jag läser. Jag var bara tvungen att säga det, jag känner ingen annan som gillar hans poesi. Men nu lämnar jag dig ensam.” Hon log igen, vände sig om och gick därifrån. Hennes hår glänste lekfullt i ljuset som föll in genom fönstren. Han försökte fokusera på boken igen, men lyckades inte. Plötsligt märkte han att han log. Han lyfte blicken. Den unga kvinnan satt vid ett bord inte långt från hyllorna, varifrån hon förmodligen hade sett honom. Han undrade om han skulle gå fram till henne och tvekade ett ögonblick tills han märkte att de färgglada bokryggarna såg uppmuntrande på honom.

Johannes Queck, Universität Augsburg, Tyskland

ALEKSANDRA PIOTROWSKA & NATALIA PELKA

Familjebesök

DET var länge sedan han åkte buss sist. Pappa brukade köra bil vid varje tillfälle, men denna gång får han inte be honom om hjälp. Vid sista hållplatsen kommer hans mamma att vänta på honom, förstås inte bokstavligt, för hon är inte en mamma som andra. Hur många år hade passerat sedan deras senaste träff? Tio, kanske elva? Han var bara ett litet barn som inte kunde förstå någonting. Pappa ville inpränta varje detalj av henne i sonens minne, därför berättade han mycket och svarade gärna på alla Jonas frågor.

I början var han förvirrad över sin pappas brist på ilska eller åtminstone kraftig sorg på grund av hennes försvinnande. Om han älskade henne så mycket, hur kunde han låta henne lämna dem? Då svarade han bara att hans gudinna gjort vad som behövdes. Jonas trodde först att det inte var något märkligt med att kalla sin kvinna så. Pappa verkade dock väldigt allvarlig. I skolan läste tonåringen många berättelser om gudar och deras besök på jorden – var det möjligt att hans historia speglade deras? Idag skulle han äntligen få svaret, på platsen där hans föräldrar brukade träffas.

Resan tar honom långt bort. Samma monotona, tråkiga bilder glider förbi, och Jonas tror aldrig att han kommer att nå målet. När han äntligen gör det ser han en liten by med några små gråa hus. Den största och mest gråaktiga byggnaden står längst uppe på en kulle och har ett rött kors. Ett sjukhus. Pappa berättade att deras mötesplats fanns på den högsta kullen i byn. Det var antagligen lättare för mamma att mötas på en plats som låg nära himlen, tänker Jonas. När han stiger av vid hållplatsen går han genast bort mot kullen.

Stigen han följer leder honom längs gröna buskar och höga träd med sjungande fåglar gömda i trädkronorna. Efter några minuters promenad dyker en enorm sten upp framför honom, mitt i en glänta med många blommor. Det är så tyst här att inte ens flugorna vågar surra, tänker Jonas och känner en oerhörd glädje fylla hans hjärta. På stenen står mammas namn. Det är en lämplig plats, tänker tonåringen. Allt han måste göra är att uttala hennes namn tillräckligt högt och gnola hennes favoritsång. Jonas sluter ögonen och börjar sjunga så vackert han kan. Han öppnar ögonen. Han ska aldrig glömma denna vy. Ingenting har hänt.

Jonas känner ögonen svida och hans kinder blir våta. Han förstår inte. Var är mamma? Har pappa ljugit hela tiden? Hennes leende var så vackert när vi träffades sista gången på jorden, hörde han sin pappas röst säga. Han tittar på stenen och plötsligt förstår han.

Mamma var ingen gudinna. Jonas är övertygad om att hon var det för pappa, men … Mamma ... hon bara dog. Hon dog. Det var hennes enda resa till himlen. Och kullen ...? Jonas tittar på den gråa byggnaden och människorna i vita kläder på andra sidan staketet. Kullen med graven ligger helt enkelt i närheten av sjukhuset. Jonas sitter länge kvar i tystnad och undrar om mamma någonsin kunnat se platsen han sitter på från andra sidan staketet.

Aleksandra Piotrowska, Humboldt-Universität zu Berlin, Tyskland; Natalia Pelka, Schlesiska
Universitetet, Katowice, Polen

MAGDALENA ENGL & KATHERINE FERRER

Fångad i födelsedagskalas

EVA fyller 90 år idag men hon vill inte ha något födelsedagskalas. Hon har aldrig velat fira födelsedagen, hon har alltid tyckt att det bara är för små barn och konstiga, självupptagna vuxna. Och vad kan hon fira? Hon är trött, allt gör ont och hon känner sig som en gammal potatis, full av rynkor och vårtor. Men Jocke, hennes svärson, ändrar inte sin syn på saken. ”Mormor, det kommer att bli så spännande! Och barnbarnen får så underbara minnen.”

Så nu har firandets dag kommit och Eva känner sig tvungen att låta det hela hända. Hon sitter i sitt rum på första våningen i huset och lyssnar på allt liv och rörelse på nedervåningen. Hon hör tydligt Jockes röst när han öppnar dörren för att hälsa på grannarna. ”... Ja, jag tar gärna era jackor. Och ni kan lämna presenterna där ... Hur går det med jobbet?”

Axel rör sig runt vardagsrummet och letar efter någonting. Han kryper under soffan, under bordet … ”Mamma, mamma!” skriker han. Sara hittar honom och frågar: ”Vad är det med dig? Sluta skrika!” ”Mamma”, snyftar Axel, ”var är mina fina gummistövlar? Jag kan inte hitta dem någonstans.” ”Vi behöver dem inte nu, vi ska ut och leka senare”, svarade Sara. ”Men jag vill ha dem nu! Nu! envisades Axel”. ”Jocke, kom och prata med din son, jag kan ta emot gästerna.”

Eva tittar ut genom fönstret och ser två av sina vänner från bridgeklubben sakta gå mot huset. Under tiden är det redan mycket på gång nere i vardagsrummet och alla pratar med varandra. ”Ja, allt går jättebra på jobbet.” ”Nämen, vad fint ni har dekorerat! När kommer Eva?” ”Oscar, kan du ta av dig hörlurarna när jag pratar med dig? Jag bad dig hämta mer äppeljuice från källaren. Vera behöver en flaska direkt.” ”Var är Eva? Och vad blir det för tårta? Jag är lite hungrig.” ”Luktar det inte lite bränt här inne?” ”Javisst, steken!” ”Oscar, sänk musiken!” ”Vänta, har någon sett Axel? Var han inte här för en sekund sedan?? Axel? Aaaaaaxeeeel …”

Eva sitter lugnt i sin favoritfåtölj och försöker läsa en bok, men det är så högljutt på nedervåningen. ”Vad håller ni på med där nere?”, tänker hon irriterat och hoppas att alla ska gå hem snart. Hon reser på sig, tittar ut genom fönstret och ser Axel som leker ensam ute i trädgården. ”Varför är han där ute?” funderar hon. ”Jag måste gå ut.” Hon klär på sig och går nerför trappan.

Oscar ligger i soffan och lyssnar på musik och vill inte göra någonting. Det är ett dumt kalas. Det är klart att mormor inte vill fira och hon kommer att stanna där uppe. Han undrar hur han kan slippa festen och ta sig därifrån. Just när han reser på sig får han syn på mormor nedanför trappan. Han bara stirrar på henne men hon viftar irriterat undan honom.

Eva skyndar ut och frågar Axel vad han gör där. “Pappa gav mig mina gummistövlar så jag kunde gå ut och leka.” Eva tycker det är konstigt men frågar inte mer. Hon tar Axel i handen och går in. Alla tystnar och tittar på dem. “Men var har Axel varit?” säger Sara förvirrad. “Eva, äntligen är du här så att vi kan fira din födelsedag!” säger Jocke glatt. Alla börjar prata i munnen på varandra och kramar om Eva. Plötsligt börjar Axel sjunga. Alla blir tysta och tittar på honom. “Ja må hon leva!” Alla stämmer in i sången. Eva himlar med ögonen men har ingen möjlighet att fly. Hon är fångad i födelsedagskalaset.

Magdalena Engl, Universtität Wien, Österrike Katherine Ferrer, Escuela Oficial de Idiomas Jesús Maestro, Spanien