Det var runt slutet av 1999 som jag en dag kom hem från skolan och hörde farfar och pappa prata om mig.

– Om det finns en koranlärd hafez i släkten kan han föra fjorton personer till paradiset, sa farfar. Vi har ingen i vår släkt, så jag tänker skriva in Nadim i madrasan. Jag har redan pratat med Shahidul. Han har lovat att ordna saken med sin huzur och ta med Nadim dit.

Jag hörde inte vad pappa svarade.

En morgon kort därefter kom farmor fram till mig, som vanligt tuggande på betelblad, och sa:

– Du behöver inte gå i skolan längre, mitt barnbarn. Du ska börja på en madrasa redan idag. Det har ordnats så att du och Shahidul åker tillsammans i eftermiddag.

Jag sa ingenting, jag var inte heller gammal nog att ha något att säga till om. Och spänningen inför att åka någonstans jag inte hade varit förut kanske gjorde mig upprymd. Dessutom frågades det aldrig efter vad vi barn gillade eller ogillade. Om någon av oss sa emot en vuxen därhemma var det troligare att vi blev utskällda och slagna än något annat.

Shahidul och hans familj bodde i utkanten av vår trädgård, i en fallfärdig liten halmhydda. Hans mamma brukade gå från by till by och tigga ris och hans pappa var kock på sjukhuset. Från början lät farfar dem bo där för att vakta grödorna, men när åkrarna försvann fick de stanna kvar ändå. Till slut hade de bott där så länge att de nästan blev en del av vårt hushåll. Shahidul är min barndomsvän, vi har tillbringat massor av tid tillsammans. Han hade blivit antagen till en madrasa sedan tidigare och höll där på att lära sig Koranen utantill. När man har memorerat hela Koranen blir man utsedd till hafez.

På eftermiddagen kom Shahidul för att hämta mig och jag fick med mig allt jag behövde: farmors gamla koffert, samt täcket och kudden som mamma sytt i traditionell lappteknik. Min mamma verkade inte särskilt intresserad av det praktiska, men jag var inte heller gammal nog att förstå vad mina föräldrar hade för drömmar för oss barn. Vid avskedet grät farmor och bad för att jag skulle bli hafez och återvända som en hedersam man.

Med nyfikenheten som drivkraft bar jag hjälpt av Shahidul mina tillhörigheter till en riksha som skulle ta oss till madrasan. Den låg inte långt från vårt hus, bara cirka fyra kilometer bort. Så snart rikshan tagit oss dit granskade jag den stora långa plåtbyggnad som utgjorde madrasan. Fasaden hade sett bättre dagar, plåten hade börjat rosta längs väggarna. Fastän jag var väldigt kort var jag tvungen att gå in i lokalen med böjt huvud.

Inne i byggnaden låg det först ett rum avsett för huzuren. Sedan sträckte sig en stor sal längs resten av byggnaden. I denna sal bodde, levde och åt eleverna. När vi kom dit var det trettio minuter kvar till skymningsbönen. I det svaga ljuset kunde jag inte se hela vägen från ena änden av salen till den andra.

Eftersom jag hade med sängkläder och bar en koffert på huvudet förstod eleverna genast att jag var ny där. Någon kom fram och frågade vad jag hette, en annan var jag bodde. Eleverna tog plats vid sina uppradade koffertar – där fanns vare sig stolar eller bord. Shahidul placerade mina tillhörigheter framför sin plats. Sedan satte han sig ner och sa:

– Huzuren kommer att fixa en plats åt dig. Sitt här så länge.

Medan alla kommit fram till mig för att hälsa lade jag märke till att en elev blev sittande på sin plats. Efter ett tag insåg jag att hans ena ben var fastkedjat vid en takpelare. Jag kunde inte förstå varför en sådan sak gjordes. En annan elev läste min blick och sa:

– Han springer iväg från madrasan så fort han får chansen, så han blir fastlåst ...

Efter bönen återvände vi alla till madrasan och satte oss för att studera. Eleverna delade in sig i två lika stora grupper utplacerade mitt emot varandra, och var och en började efter hand att recitera Koranen med vaggande kropp. Huzuren satt vänd mot oss alla, bakom en plåtlåda som liknade en kassalåda av det enklare slaget. Jag tyckte att han påminde om den ständigt betelbladstuggande herr Shanu som var ris- och kryddgrossist i min hemby. Det var som om huzuren satt där för att sälja något.

Shahidul tog med mig fram till honom och sa:

– Huzur, jag har tagit med mig en ny elev för inskrivning.

Huzuren plockade upp sin anteckningsbok och frågade mig:

– Vad heter du?

– Nadim.

– Var bor du?

– Mittemot sjukhuset.

– Prata högre. Det finns inga kvinnor här!

Några av de andra eleverna skrattade. Jag rodnade. Huzuren reste sig från sin plats med bambukäppen höjd. Han utdelade några slag mot de som skrattat, och satte sig ner igen.

– Vilken är din hemadress?

– Jag vet inte.

Huzuren vände sig mot Shahidul och sa:

– Var har du fått tag i en pojke som är så dum att han inte ens kan sin egen adress?

Han fäste blicken på mig igen ...

– Vad gör din pappa?

– Vi har två bilar hemma som vi hyr ut.

– Är din pappa chaufför?

– Nej, pappa är ordförande i en fackförening. Han får betalt därifrån.

– Har du tagit med dig några pengar? sa huzuren och log.

– Nej.

– Du måste betala fyrahundra taka varje månad, tillade han. Du behöver åka hem och hämta det sen ...

Jag teg.

– ”Nadim”, såna hinduiska namn funkar inte här, du behöver ett islamiskt namn. Kallas du för något annat?

– Ja, ”Nuhu”, sa jag.

En imam hade givit mig namnet vid den grundläggande religionsundervisningen hemma i min moské. Han påpekade då att inget annat än arabiska namn var tillåtna. Men namnet hade jag aldrig använt i andra sammanhang.

– Okej, från och med nu heter du Nuhu, sa vår huzur. Gå och sätt dig bredvid pojken där som heter Shafiullah. Det blir din plats. Bädda där sen.

Efter det började mitt madrasaliv under namnet Nuhu. Huzuren gav mig en bok om det arabiska alfabetet och lärde mig ett par bokstäver. Sedan sa han åt mig att fortsätta på egen hand. Jag skulle fråga honom ifall jag hade svårigheter. Jag fick veta att jag morgonen därpå skulle bli förhörd på det jag hade läst för dagen.