NÄR Magnus Ringgren nu får Elsie Johanssonpriset är det på sätt och vis ett självklart val. Magnus var personlig vän med Elsie, och i egenskap av förläggare gav han ut hennes poesi i slutet av 1990-talet. Som författare är de visserligen mycket olika, men där finns gemensamma nämnare, varav den viktigaste tror jag kan sägas vara synen på livet som en väsentligen konkret historia. Aldrig enkelt, aldrig generellt: varje människas livsbana är unik – och som regel rätt besvärlig, men också oförutsebar. 

    Solidariteten med utsatta människor delar Magnus med Elsie, liksom bakgrunden i arbetarmiljö, fast det tar sig uttryck på helt andra vis. 

Och så har vi förstås förankringen i Uppsala och det uppländska landskapet – det moderna och det förflutna. Magnus är född och uppvuxen på Gotland, men Uppsala har varit hans hem i över femtio år.

‍

‍

Man bör inte överdriva släktskapet. Magnus Ringgren – här i första hand poeten, inte kritikern och essäisten (som långt fler känner till) – är på många sätt en fullkomligt egen sort. Hans poesi, som nyligen blivit tillgänglig i ett stort urval som även innehåller en helt ny diktsamling, Jupiters månar, är underhållande, barock, fränt sinnlig, associativ, stundom förtroligt pratsam, ömsom lärd och ömsom något distraherad – stilfullt distraherad –, ibland mer ordkarg och dov. Men aldrig trivial och heller aldrig högstämd.

    Magnus Ringgren är i hög grad en bildpoet, men hans bilder är sällan klara och luftiga, snarare kärva och beska. Han låter dem inte klarna, för då riskerar de att bli abstrakta och det avskyr han. Det finns ett slags etik här: sanningen går inte att reducera till idé eller formel, sanningen är oupplöslig med verklighetens krokiga och sträva företeelser. Och språket ingår i denna värld. Filosofiskt sett ligger Ringgren nära nominalismen.

    Det händer att Ringgren hasar iväg åt det kufiska – men det är också därför man märker dikterna, märker och minns. Om han levt under senmedeltiden hade han arbetat med illuminerade böcker – de som får de heliga texterna att snirkla sig som basilisker eller oländiga (och därför underhållande) stigar genom aromatiska och riskfyllda skogar. Dock hade han troligen snart fått sparken, eftersom man inte stått ut med hans gränsöverskridande parlandon i klosterbiblioteket. Passar bättre på värdshuset. Inte heller hade abboten haft helt lätt att tolerera alla dessa infall och fantasier som visar skapelsen i en sorts teaterljus.

    Någon hädare är inte Ringgren, även om han ibland, med sina impulser att se det komiska i nästan vad som helst kan verka en aning respektlös.

    Vi ska inte heller lägga hela betoningen på det småknasiga och den återhållet bullersamma munterheten. Ringgren har även en mer lyrisk och rentav meditativ sida. Där stiger ofta en helt annan egenskap fram – och känner jag Magnus rätt skulle han nog värja sig en aning mot detta ord, men det kan inte hjälpas: vördnad. Vördnad för det som finns eller funnits. Till exempel, för att ge poeten ordet, ett elskåp:

‍

En blek dag som nu, 

en meningsbyggnadens dag, 

en dag då musselbankar återbildas. 

En sådan dag hörs en klang igen, 

kanske från en sträng eller en tvättlina av ståltråd spänd 

mellan gamla tallar. 

Klädnypor av trä, en skurtrasa. 

Denna bleka dag snuddar tanken 

vid havsens djup. Knackningar inne i elskåpet 

som vore det ett ubåtsskrov. 

Groblad. Stockrosor. Lavar på en stentrapp.

‍

‍

Erik Bergqvist är en poet, litteraturkritiker, översättare och musiker.