EN SKRIVANDE individ eller författare är ofta ekonomiskt utsatt idag. Det kan kännas meningslöst när man inte kan försörja sig på det man lägger sin tid, energi och kompetens på.
Detta är ett klassiskt problem som funnits länge - men hur såg situationen ut förr? Och hur ser den ut i olika delar av världen idag - i Asien, Afrika, Amerika, Australien och andra länder i Europa? Vissa populära författare som skriver deckare eller ”feelgood”-litteratur möter ofta bättre villkor i bokbranschen när litteraturen betraktas som en konsumtionsvara.
En av mina danska kollegor skriver poesi men kan inte försörja sig på det. Istället skriver hon biografier om välbärgade personer på uppdrag för att få en inkomst. Många författare jag känner arbetar som bokhandlare, bibliotekarier, personliga assistenter, lärare, journalister, läkare, ingenjörer eller forskare. Samtidigt ska familjelivet få plats. Hur mycket tid finns då kvar till att läsa och skriva? Skrivandet kräver enormt mycket tid. Denna motsättning bär många ständigt med sig. Det finns tusentals skäl att inte bli författare. Ändå får varje samhälle fram hundratals författare i varje generation. Hur och varför?
Att leva som människa innebär att uttrycka sig. Att uttrycka sig innebär att berätta om sina historier och livserfarenheter. Man väljer olika former för att gestalta berättelserna - poesi, essäer, noveller, romaner, dramatik. Man kan berätta även utan att känna till genreindelningar. Efter att berättelsen uttryckts sorteras den in i olika fack. Denna typ av författarskap finns i varje generation och samhälle. Vi måste erbjuda möjligheter och plattformar för dessa röster. Därför är möten mellan etablerade professionella författare och amatörförfattare, nybörjare, folkliga författare eller arbetarklassförfattare så betydelsefulla. Ett lysande exempel på hur avgörande sådana möten kan vara finner vi i historien om Manoranjan Byapari.
Manoranjan Byapari föddes i södra delen av Bangladesh på 1950-talet och flyttade med sin familj till Västbengalen i Indien som barn. Därefter hamnade de i ett slumområde i Kolkata. Familjens fattigdom och usla levnadsvillkor tärde på honom. De gick ofta och la sig hungriga över natten. Efter en lång tid av svårigheter lämnade Manoranjan familjen och började resa runt. Först hoppade han på ett tåg mot Assam från Kolkata. Han reste därefter runt i olika delar av Indien. Som pojke blev han utsatt för våld många gånger, både av polis och andra vid ett flertal tillfällen.
En dag återvände han till Kolkata och försökte då försörja sig genom en rad olika ströjobb. Som assistent i ett skolkök, rickshawchaufför och ordningsvakt bland annat. Under tiden var han aktiv i Naxalite-politiken i Kolkata under 1970-talet: en väpnad kommunistisk rörelse som uppstod efter Naxalbari-upproret 1967.
Naxaliterna var maoistiska grupper som hävdade att de kämpade för ett folkligt uppror mot regeringen. Byapari hamnade i fängelse i flera år på grund av sitt engagemang i rörelsen. I fängelset fick han lära sig läsa med hjälp av en utbildad fängelsekamrat och började läsa böcker – i slutändan hade han läst alla böcker i fängelsebiblioteket.
När han släpptes från fängelset började han försörja sig som rickshawchaufför, men med läsandet som en bestående vana.
En dag hoppade författaren Mahashweta Devi, som var högskolelärare, in i hans rickshaw för att ta sig till sin högskola. De började prata under turen och när Devi fick veta att Byapari läst hennes bok, blev hon förvånad. Hon bjöd därefter hem honom på fika.
Allt eftersom bjöds Byapari in att skriva om sin livshistoria för Mahashwetas tidskrift Bartika. Med detta blev han känd i hela landet. Andra tidningar och tidskrifter publicerade hans historia i översättningar på flera andra språk. En professor skrev en forskningsuppsats om honom. Han uppmärksammades i den akademiska världen. Han började publicera innehåll i tidningar och skrev böcker. Idag är han riksdagsledamot i Västbengal-provinsen och en av de mest lästa och populära författarna i Indien.
Författarens makt ligger i pennan, inte i dennes samhällsstatus eller ställning hos de stora institutionerna. Manoranjan Byapari är ett lysande exempel på detta.
Hans livsresa från fängelse till rickshawchaufför till hyllad författare visar hur avgörande det är att det finns plattformar och människor som kan upptäcka och lyfta fram nya röster.
Vår ambition är att möta dagens Byaparis genom vårt arbete med tidskriften och folkbildningen för att främja läsande och skrivande. Vår grundläggande ambition är att utveckla en gemensam, hållbar och växande plattform för både amatörer och professionella författare. Vår prioritet är att upptäcka röster från de som sällan får utrymme att höras.
Med den amibitionen i åtanke har vi valt att skriva som tema för detta nummer. Här presenterar vi berättelser om skrivande från lärare på skrivarlinjen, författare med både svensk och utländsk bakgrund samt genom originaltexter i både prosa och poesi. Kommande nummer kommer att fokusera på två författare som gjutit sig en plats bland moderna klassiska författare - Carl-Göran Ekerwald och Elsie Johansson, som båda nyligen lämnat oss. Kommande nummer kommer även att fokusera på Bangladesh, ett land med ett rikt litterärt arv som står inför stora utmaningar gällande demokrati och yttrandefrihet.
