Ett bostadsområde i stadens utkant. Vita miljonprogramshus, sju våningar höga, placerade i rader på en kulle. Mellan betongen: grönska. Granar, tallar, lönnar som sträcker sig uppåt tegelhusens fasader. Från sjunde våningen ser man in genom fönstren på byggnaden mittemot. Studenter, indiska matbud, asylinvandrare. Liv som pågår parallellt men som aldrig kolliderar, likt rymdkapslar utskickade på banor som endast tillfälligt korsar varandra. 

     Klockan 22:00 stiger ett avgrundsvrål upp mot vårt öppna fönster. Det är så varje kväll. Det har varit så i decennier. Strupar som är gamla och rynkiga nu har skrikit sönder sig själva här och sedan länge läkt, men kanske bor vålnaderna av deras unga röster kvar på balkongerna där grekiska studenter röker hasch. 

     Framför en av byggnaderna finns ett dagis där barn leker ibland. I närheten bor en hund som stapplat runt i tolv år på en missbildad framtass. Nyponen är mogna nu och kanske kommer barnen att samla in deras pulver för att spela varandra spratt. Kanske rör ingen någonsin dom där nyponen. Vårt ventilationssystem sitter ihop med grannens och röken från hans cigaretter sipprar in i vår garderob. Den påminner mig om somrar i södra Europa. I kiosken på hörnet finns en läsk som heter Leve leve Palestina och varje gång jag köper den ser den tunnhåriga kassören uppskattande på mig. 

    Här är alla väderstrecks ändhållplats. 

‍

‍

Maximilian Nakev von Mentzer är poet och författare, uppväxt i Uppsala. År 2023 debuterade han med romanen Bortom himlen, där solnedgången föds.