Lars Häger, poet, översättare och folkbildare, berättar om sin resa till bokmässan i Bangladesh 2016 och ger en överblick över den förste icke-europeiska nobelpristagaren, den bengaliska poeten Rabindranath Tagores, litteratur och kulturella inflytande på västvärlden.
RABINDRANATH Tagore blev som en guru, berättar Lars Häger. Tagore var såklart stor redan innan han blev den förste icke-europeén att få nobelpriset 1913, men det var just den uppmärksamhet som priset förde med sig som fick Tagores influens på västvärldens befolkning att riktigt blomma ut.
Den Bangladeshisk-indiska Tagore skrev otroliga mängder genom hela livet. Det var poesi, musik, sånger och filosofi. Häger beskriver Tagores livsverk som påtagligt stort, det var ett skapande utan begränsningar som bildade en persona att uppleva snarare än endast en god författare. “Man kan gå fritt mellan genrer. Han visar att det bara är att gå, man behöver inte fråga någon om lov. Man känner sig fri när man närmar sig Tagores författarskap”, ger Häger till svar på frågan om vad han själv inspireras mest av från Tagore.
Kanske var det också därför Tagore fick ett sådant uppsving i väst. Häger refererar till det sena 1800-talet och tidiga 1900-talets Europa och visar på att världsdelen var som en öppen famn för en större och friare tankesfär. “Det hade varit mycket krig i Europa, och ett dödande för ingenting. Redan då, innan andra världskriget, fanns det en pacifism. Det fanns en stark fredsrörelse i Europa och den kände nog genklang i Tagores litteratur.”
Under denna tid frekventerade Tagore Europa, både innan och efter första världskriget reste han runt och läste sina texter. Texter med friare livsfilosofier än de vi kunde se i västvärlden under samma tid, tankar och idéer flytandes både utanför och inuti väggarna av islam, hinduism och buddhism med ett fokus på en allomfattande kärlek och förståelse, en kärlek till människan. “Det är någon sorts människokärlek som strömmar ut ur hans tankevärld”, beskriver Häger. Detta blev som en frisk vind över väst, som kan liknas till 60-och-70-talets hippievåg och även 2020-talets sociala mediepersonligheter som predikar för självhjälp i buddhististisk anda till sina följare.
Tagore blev en guru, trots att det nog inte var med avsikt, menar Häger. Med långt hår och skägg såg han ut så som en guru från öst skulle se ut enligt väst, och det gick hem hos folket. I en artikel från Uppsala Nya Tidning 2021, kan man se bilden då Tagore anländer till Uppsala tågstation under en av sina resor i Europa. På bilden tränger 3000 människor ihop sig för att kanske få en glimt av denna guru, han var som de självhjälpsinfluencers som vi kan se på Instagram idag - han var en stjärna.
På mina mycket små händer kommer dina
oändliga gåvor till mig.
Tidevarv förrinna, och ännu skänker du, och
ännu finns där rum att fylla
Rabindranath Tagore, Gitanjali, 1913 (Se bild)
Tagores popularitet och eviga relevans i Bangladesh har också sin bakgrund. Häger berättar om de problem som präglade Östbengalen. De koloniala makterna, främst England, slet folk itu och grupperade på egenintresse när de delade upp Östbengalen i länder. Bangladesh var fram till självständigheten 1971 Östpakistan, med motivationen att det var där det fanns mest muslimer, trots att hela Indien låg emellan de två Pakistan. Detta resulterade i att Bangladesh tvingades på ett språk som de inte talade, Punjabi, och behövde förhålla sig till ett sätt de inte hade valt. Under 50-talet uppstod därmed stora språkprotester, där framförallt studenter drev stundtals våldsamma demonstrationer för rätten att få tala och skriva på sitt eget språk, Bengali. Häger menar att det är en stor anledning till att litteraturen är så viktig i Bangladesh, och så starkt förknippad med deras kultur. De tvingades slåss för sitt språk, det är inte bara någonting de obetingat har. Det är någonting de kämpat för, längtat efter och slutligen vunnit. Poesin är någonting man har stor aktning inför.
Det märktes tydligt att litteraturen håller en oinskränkt hög status i Bangladesh på den bokmässa Häger besökte i Dhaka 2016. Det var så stort, större än det någonsin kunde tänkas vara i Sverige. På området fanns politiker, TV-kanaler, intervjuare, högt uppsatta ämbetsmän. Han beskriver det som en rockscen, där de enorma ljudsystemen och de tusentals gästerna på golvet framför fick en att känna sig som en rockstjärna när man läste.
Häger läste sina dikter på svenska, sedan översattes de live till bengali. Nästan alla i publiken kan förstås engelska, men ett kolonialspråk väger ingenting mot att få höra poesi på det språk man kämpat för. “Det var några andra internationella poeter som läste på engelska, och jag upplevde att de inte alls fick samma gensvar från publiken”, säger Häger. Tagore kunde engelska flytande, studerade Shakespeare under sin tid i London och levde under ett engelskt herravälde, ändå var det Bengali han skrev på. “Han hade sin förankring i något typ av folkligt. Det tror jag är en viktig aspekt av honom. Det förklarar nog mycket av hans popularitet, och att han känns angelägen fortfarande”. Denna upphöjning av poesin som något mänskligt nödvändigt och åtråvärt är inte alls lika relevant här i Sverige, menar Häger. “Om man skulle jämföra med Ulf Kristersson eller Ebba Busch, om hon skulle gå upp på en poesiscen och läsa sina dikter och prata sig varm om värdet av poesi till exempel. Det skulle inte hända. Här skulle det snarare vara lite mer cred för dem att säga: jag läser inga böcker. Sådana ytterligheter kan det vara”.
Den svenska litteraturen har dock såklart påverkats av Tagore. Harry Martinson, Karin Boye, Edith Södergran med flera är författarnamn som syntes aktiva under den svenska modernismen. De är några som visar tecken på influens från Tagore, menar Häger. Framförallt pekar Häger på den fria formen hos Tagore som en slags befrielse för världslitteraturen: kärlek och sexualitet fick fler sätt att uttryckas på, dikterna behövde inte längre radas upp med rim och bestämda stroflängder. “Synen på poesi blev bredare, och jag tror att det gav en positiv påverkan på de unga, svenska modernisterna”.
I Edith Södergrans dikt, Dagen svalnar, ser vi en gestaltning av mänskliga känslor som kan återkopplas till Tagore, i att hitta en själ där man söker en kvinna är en oneklig påminnelse om vår allas mänsklighet. Det är en känsla som klingar i den svenska modernismens anda.
Tagore lever även vidare i sitt hemlands litteratur i form av andra författare som tagit över fanan. På bokmässan träffade Häger några av dessa, bland annat Mahmudul Amin som han sedan kom att genomföra ett projekt med som blev boken Så länge du talar - två språk, två poeter, innehållande dikter på både svenska och bengali.
Han träffade även Tarik Sujat som han beskriver har ett något mer ömt och själsligt språk i sina dikter, en lyrisk modernism. Mohammed Samad är en annan poet som varit verksam i USA och därmed kan upplevas ha en något mer amerikansk stil, Häger liknar det till beat-poeterna som verkade under 50-talet.
Alla dessa poeter har onekligen påverkats av Tagore, i sina budskap och i sin fria form, och de skulle ta det som en kränkning om man påpekade någonting annat, en sådan stolthet och vördnad finns det inför nobelpristagaren. Med det sagt kan man fråga sig om ett nobelpris idag skulle ha samma genomslagskraft för dessa poeter som det hade för Tagore. Häger menar på att det antagligen inte skulle bli som för honom, att han var rätt i tiden för det just han hade att säga. När Tagore fick priset blev uppståndelsen enorm, i Sverige inte minst. “Det är svårt för oss att förstå, men i en värld dominerad av den västerländska synen på allting, delas det ut till en indier, i och för sig i en brittisk koloni, men till en författare som egentligen inte skriver alls i den traditionen [man var van vid], och som har en mer österländsk livsvisdom. Det är en stor grej. Jag kan tänka mig att det inte är som nu, när hela världen ligger öppen. Det var en väldigt europeisk klubb på den tiden.”
En som inte besökte bokmässan 2016 var poeten Taslima Nasrin, en kvinnlig författare med ord om kvinnoförtryck i sina texter. Hon bodde i Uppsala 2008 och var aktiv fristadspoet innan hon for vidare, och hon kan klassas kontroversiell i Bangladesh för sin kritik mot islams kvinnosyn. Häger menar på att hon inte ens skulle kunna återvända till Bangladesh om hon ville, hon är för hotad av muslimska fundamentalister. Hon skulle aldrig ses på scen i Dhaka. Häger förklarar att det var många kvinnor på mässan, än mer som politiker och ämbetsmän än poeter i och för sig, men det fanns kvinnor där. Trots det är inte all poesi accepterad i Bangladesh riktigt än.
Lars Häger spenderade 7 dagar i Dhaka, där blev han omtumlad av allt folk men även omhändertagen i den sfär av vänlighet och humor som kan vara svår att hitta på Sveriges gator. “Det var ett kulturellt mönster, att man gör så. Man närmar sig människor väldigt nära, man stod nära när man pratade [...] Man kände sig väldigt nära”.
Det är skillnad från våra gator som istället oftast är tysta och fyllda med hörlursbärande människor, alltid på väg någonstans med sina väskor. De gator där det betraktas som ovanligt att stoppa en främling på vägen och fråga någonting. Vi har ett samhälle där Tagores livsverk lyser upp ett fält av tankesätt framför oss och fyller våra arbetsväskor med stundvis lättsamma och stundvis allvarliga iakttagelser om livet.
Det är inte svårt att se varför Sverige och resten av världen inte kunde hållas från att dras med i den våg som var Tagore under 1900-talet, och varför han även än idag betraktas som en av de stora. “Tidens tand äter upp mycket av all litteratur, det är beundransvärt att någonting alls klarar sig”, säger Häger och visar på att det Tagore skrivit, framförallt hans poesi och hans sånger, klarat av tidens tand.
Tom Edling är en ung författare och kulturjournalist.
