I det gröna under asfalten lever våra stenar vi burit genom vinden, här och där minnena bär oss fram i mörkret och ljuset i våra längtan, stillheten smyger oss på i det egna huset när dörren vi stänger, rötterna så vackra oss minnas den vi är, träden vi saknar i stadens brus någon tog bort över natten, stenarna spricker upp i de ljusa sprickorna om blicken låter oss vila, trädets dörr öppnas en stund i osynlighetens hand till hen. 

‍

Patrik Lööw är poet och bosatt i Uppsala.

‍