Elna Igeland från Upplitt magasin pratar med AnnaLena Åberg, lärare på skrivarlinjen vid dåvarande Wiks folkhögskola om estetiska utbildningar, konsten att lära sig läsa, med mera.
JAG minns första gången jag skrev en dikt, med känslan av att skriva poesi inte var något jag gjorde, utan bara provade på i hemlighet. Sedan gick jag på skrivarlinje, och det mesta jag skrev var fortfarande dåligt. Skillnaden var att det uppstod en laddning kring text, mina ord kunde beröra. Risken var stor att de ofta inte gjorde det, men den lilla chansen gjorde skrivandet lustfyllt och spännande.
”Skrivarkurser handlar om att hamna i ett sammanhang med många som tar sitt skrivande på allvar, genom att bli läst och få respons. Att bli utmanad av en lärare som triggar igång en medvetenhet kring vad text kan vara och hur text ser ut. Då utvecklas man snabbare”, säger AnnaLena Åberg.
På 1980-talet började AnnaLena som lärare på Wiks folkhögskola, och i början av 90-talet fick hon idén att starta skrivarlinje. “Det var nog Biskops-Arnö som var de första att jobba kring skrivande, sedan kom fler under 80-talet, Skurup och Jakobsberg. Det var något som låg i tiden. Man insåg att varför ska musiker och konstnärer ha möjlighet att utbilda sig men författare ska kliva ut ur skogen och kunna skriva?”
Att skrivarlinjerna koncentrerades till folkhögskolorna är kanske inte så svårt att förstå med tanke på den konstnärliga aspekten. Befrielsen från omdöme och betyg och den kreativa miljön. Den mer regelrätta skrivarutbildningen hamnade i Göteborg på HDK Valand, medan försök med en akademisk skrivarkurs på Uppsala universitet lades ner i malpåse och aldrig fick återuppstå, och 2025 har alltså Wiks skrivarlinje varit nedlagt i fem år.
En gammal sanning är att skriva är att läsa, men Anna-Lena tar även upp vikten av att lära sig läsa sig själv.
“Vad man gör [under responstillfällena] är att försöka spegla den text man har läst. Helt enkelt hålla upp en spegel framför författaren och säga ‘såhär ser texten ut i mina ögon’ och som författare ska man bara sitta tyst och ha väldigt stora öron och inte gå i försvar, inte förklara. Istället ta med sig hem den här responsen och fundera kring vad det betyder för texten.”
En annan viktig lärdom är att det inte finns en tydlig ge och ta-relation. Det du lär dig på skrivarlinje kommer sällan resultera i ett färdigt manus i slutet av kursen.
"Skrivandet är en väldigt långsam process, och det där som en gång kanske var en liten prosadikt i en svit på åtta dikter när man gick på skrivarkurs på Wik, det kanske efter tio år blev en roman som blev publicerad. Ofta [i en självbiografisk kontext] handlar det om att kunna lyfta upp det privata till ett personligt tilltal. Då handlar det om stil, och språk, och det är det som tar tid, att utveckla sitt språk. Det är inte enkelt, det är därför det går så långsamt, men det är dit man måste sträva. Man måste utvecklas språkligt för att nå en stilistisk nivå som räcker till.”
Även de som inte blir författare har fortfarande stor lärdom av att ha gått på skrivarlinje.
”Jag ser det som en demokratifråga, att det finns skrivarlinjer.”
“Många som gått skrivarlinjen på Wik blev inte utgivna författare men de jobbar på bibliotek, de deltar i litterära sammanhang, de är läsare, några blev kanske journalister. Andra blev läkare och byggnadsantikvarier, men de har språket och språket är fundamentet i demokratin. Välutbildade språkliga människor bidrar på alla sätt och vis till samhället.”
Till slut hamnar man alltid där, i samtalet om samtiden och framtiden. Våra samhällsbärande institutioner förändras. Urholkas på pengar, byter styrning från offentlig till privat, i värsta fall försvinner. Det händer på landsbygden, i småstäderna, i förorten. Både mitt högstadium och min gymnasielinje har stängt. Lokaler som gav mig intresse för litteratur, drama och samhälle ekar idag tomma.
“Om skrivarlinjer inte funnits hade vi varit tillbaka i en tid där bara de som har pengar hade kunnat unnat sig att skriva, eller de med jäkla energi som orkar skriva efter att ha jobbat åtta timmar. Jag ser det som en demokratifråga, att det finns skrivarlinjer, och att det finns på folkhögskola som kanske inte är lika skräckinjagande som att ta klivet in i den akademiska världen. Jag tänker att skrivarlinjerna upprätthåller ett slags litterärt grundarbete.”
AnnaLena säger att det kommer att bli tufft några år framöver med tanke på regeringens inställning till folkbildning. Hon känner oro inför framtiden. Samtidigt finns det fortfarande en stabil efterfrågan på skrivarkurser, Anna-Lena är tydlig med att Wiks skrivarlinje inte lade ner på grund av få sökande. Människor fortsätter söka sig till folkhögskolornas skrivarskolor, även jag själv, men vi behöver kämpa för våra estetiska utbildningar.
AnnaLena Åberg, tidigare lärare på Wiks folkhögskola, arbetade i nästan 40 år på Wiks folkhögskola, varav i 25 år på den numera nedlagda skrivarlinjen.
Elna Igeland är skribent på Upplitt magasin och student vid Uppsala universitet.
