För tio år sedan eller så, kom två unga
medborgare till Stig Dagermansällskapets
monter på Bokmässan i Göteborg. Det var
uppenbart att de hade ett ärende, men av
någon anledning drog de sig för att framföra det.
– Varsågod. Ta ett äpple och sätt
er en stund. De gjorde så och satte sig på
varsin sida om slagbordet. Efter några ord
om deras ärende visade det sig att deras
gymnasielärare i svenska skickat ut elever-
na två och två för att intervjua olika litterä-
ra sällskap. Dessa två, vi kan kalla dem
Linda och Mariam, hade fått Dagerman
på sin lott. Linda frågade försynt om Stig
Dagerman lever? Efter en mycket kort be-
tänketid blev svaret, ja, han lever. En halv-
timme senare hade Linda ställt sina frågor
och Mariam antecknat. Samtalet hade rört
sig kring människans villkor och frihets-
frågor och vi i montern hade berättat om
Dagermans otålighet och skicklighet inom
olika skrivarter som roman, novell, poesi,
dagsvers, recension, reportage, teater…
När det blev sagt att Dagerman avled 1954,
ordnade Linda, en rodnad som snabbt för-
svann när hennes fråga gjorde att svaret ja
på frågan om Stig Dagerman lever stäm-
mer. Vi påpekade att frågan var mycket
relevant och att Dagermans författarskap
lever i högsta grad och ett nytt intresse
från läsare finns såväl i Sverige som i
många andra länder.
Vi som arbetat med Stig Dagermansäll-
skapet i mer än 30 år och Stig Dager-
manpriset i snart 30 år, får ofta frågor om hur
det kommer sig att Dagerman fortsätter
att vara läst, omtalad och ofta citerad. Vi
svarar ofta att det är något med ”Dager
mans anda”, ett sansat och ärligt försök
att utröna frihetens möjligheter utan att
begränsa andras frihet. När jag skriver
dessa rader, sittande på ett hotellrum i
Paris på Rue de la Harpe, några stenkast
från där Dagerman vistades när han skrev
fem artiklar om Frankrike efter kriget och
började fundera över hjältemod och feg-
het. En av artiklarna handlar om Capitain
Jean, en motståndsman som blev skjuten
av de tyska ockupanterna 1944. Han blev
förebilden till den Mart som skuggar den
yngre brodern Gabriel i pjäsen ”Skuggan
av Mart” (1948). Om detta har Dagermans
dotter Lo Dagerman och Nancy Pick skrivit
mycket insiktsfullt i boken ”Skuggorna vi
bär” (Norstedts, 2017). Capitain Jean var så
ung att han ännu inte kompromissat eller
blivit komprometterad. Som jag minns
det skriver Dagerman något i den stilen. I
”Skuggan av Mart” skriver Dagerman ”att
vara svag och feg är den värsta kombina-
tionen”.
Stig Dagerman dog ung. Han tillhör ”de
unga döda”, de som kanske aldrig hann
riskera att bli svaga och fula och att
kompromissa och bli komprometterade.
Kanske bidrar det till att nya läsare stän-
digt strömmar till, men mer än det handlar
”Dagermans anda” om en okuvlig vilja och
förmåga att frilägga, åskådliggöra och i
begriplig text formulera människans villkor
och de svårigheter och hinder vi möter
och skapar som hindrar den enskildas och
kollektivets frihet.
Det händer att Dagerman ges etiketten
pessimist. Sannare kan vara att säga han
aldrig undvek att skildra våra tillkortakom-
manden och vår ångest över tillvarons
bråddjup – och att han med sin skrivkonst
försökte och mer än enstaka gånger lyck-
ades visa att vår förmåga till förbättring,
förlåtelse och försoning är omfattande
och visar oss vägar bort från det som kan
synas vara återvändsgränder och förhin-
drad frihet.
Tre avslutande citat kan bidra till att förstå
varför Stig Dagermans författarskap snart
70 år efter hans död har lett till mängder
av akademiska avhandlingar och upp-
satser, artiklar i dagspress och tidskrifter,
ständigt nya översättningar (nyligen ”Tysk
höst” till koreanska och ”De dömdas ö” till –
ryska!), bildande av Stig Dagermansäll-
skapet och Stig Dagermanpriset, Dager-
manseminarium vid Högskolan i Gävle, Regi-
on Uppsalas ”Växelspel” där olika uttrycks-
former möts och lär av varandra i Dagermans
anda och via hans texter, nyutgåvor av
hans romaner och noveller, tonsättningar
av dikter och dagsverser och listan kan gö-
ras än längre. Och den 5:e oktober 2023 är
det 100 år sedan Stig Dagerman föddes på
Norrgärdet i Älvkarleby kommun, Uppland,
Svealand, Sverige, Norden, Europa, Värld-
en, vilket kommer att uppmärksammas
på många sätt och på många platser.
Så, låt oss stilla läsa och begrunda och när
vi ses samtala om dessa tre citat:
Den första snön är vitast
av allt som vindar drev
en morgon ligger jorden
beströdd med vita brev.
Olästa över dagen
vila myr och lund
så mycket post fick ingen
som vinterns första stund.
men varje brev ska brytas
var fråga få sitt svar
och vargens gång ska läsas
av den som ögon har.
och mänskas spår ska visa
en broder var hon bor
för ingen är så ensam
som hon om hösten tror.
De avslutande fem raderna i dikten ”In-
omhus” (1950). Dikten publicerades första
gången i tidskriften Poesi 1950:1.
du som går på jorden vandrar inomhus
du som står på berget står i ditt rum
du som ser en stjärna ser i taket
du som älskar livet älskar husets timmer
du som dör på havet somnar inomhus
Domprost Hans Ulfvebrand läste en text av
Stig Dagerman (1923-1954) vid den guds-
tjänst som följde på Riksmötets öppnande
den 15:e september 2015. I medierna har
de dagermanska orden benämnts dikt,
men de är en del av en längre text till
en film, en text där såväl dikt som prosa
förekommer. Den aktuella texten är en
prosatext.
[Namnet Människa]
/…/ Så är det natt, och folk går över en å,
fast det egentligen är förbjudet. Och det är
en konstig å, ty den skiljer en värld från en
annan. På den ena stranden: bakom järn-
ridån. På andra stranden: framför. Ack, vore
det ändå en ridå – som på teatern. Men
detta är inte teater. Det är verklighet. Och
i verkligheten skrämmer människor andra
människor på flykt. Och de skrämda kom-
mer hit över åar, över berg, genom regn,
genom natt. De skrämda flyr från skräck
till vanmakt. De har inga namn. Vi kallar
dem flyktingar. De har inget yrke. De är
flyktingar. De har inget hem. De har läger.
De saknar allt – utom tid. De är inte oväl-
komna – men inte heller välkomna. De är
inte gäster – men inte heller främlingar. De
är flyktingar. Så heter deras folk, deras ras,
deras yrke. Förstod vi deras språk, skulle
vi höra dem säga: Ge oss en fast punkt på
jorden – och vi skall få den att blomma. En
flod har sin bädd, ett träd sin skog och en
myra sin stack. Men vårt folk som kallas
flyktingar har inte en handfull jord om
vilken vi kan säga: Den är vår. Så ge oss en
handfull jord och ge oss en fast punkt och
ge oss ett annat namn. Namnet: Människa.
/…/
”Vi hjälpte dem” står att finna som ett
prosaavsnitt i ”Dikter, noveller, prosafrag-
ment”, Stig Dagermans samlade verk
10, med kommentar av Hans Sandberg.
Filmen hade premiär hösten 1953. Den
skildrar Röda korsets hjälpverksamhet och
bygger på autentiska journalbilder, som
beledsagas av Dagermans text. Texten
läses av skådespelerskan Birgitta Valberg
och en speakerröst.
