Den som vill skriva bör också läsa.
Det kan tyckas som en självklarhet,
men jag brukar ändå alltid börja med
att understryka läsandets betydelse. Man
måste läsa mycket och varierat – romaner,
noveller, deckare, thrillers, lyrik, essäer.
Min poäng är
att skrivandet alltid mår bra av kontinuitet
Och glöm inte facklitteraturen! Författ-
arens arbete är kunskapsintensivt.
Rätt vad det är upptäcker
man att man behöver veta hur det går
till att framställa ost eller hur de romerska
augurerna betedde sig när de försökte spå
framtiden med hjälp av fåglarnas flykt (ex-
emplen är autentiska, jag har själv skrivit
om såväl osttillverkning som augurer).
Flitig läsning gör oss inte nödvändigtvis till
bättre människor, men kan hjälpa oss att
skriva bättre. Den som läser mycket ut-
vecklar först och främst sitt litterära språk.
Man upptäcker vilket mångstämmigt
instrument språket är och vilka väldiga
variationer litteraturen kan rymma. Och
man får klart för sig vad som är möjligt att
åstadkomma mer ordens hjälp – vilket
är långt mer än de flesta i förstone före-
ställer sig.
De flesta av oss har antagligen börjat
genom att försöka efterlikna våra favorit-
författare. I bästa fall lyckas man så smån-
ingom frigöra sig från förebilderna och
utveckla ett personligt språk och en egen
stil – kännetecknen för all bra litteratur.
Genom att se hur andra har gjort lär man
sig skrivandets hantverk i grunden: hur
man disponerar sina texter, konstruerar
en fungerande intrig, gestaltar personer,
känslor och karaktärer, skriver fungerande
dialog, inleder och avslutar en berättelse.
Man får upp ögonen för tekniker och knep
som man kan utnyttja i sitt eget skrivande.
Läsandet ger också en sekundärvinst. Man
blir förskräckligt allmänbildad och behöver
aldrig vara utan samtalsämnen om man till
exempel hamnar på en middagsbjudning.
Det gäller bara att se upp så att man inte
tråkar ut folk med alltför ingående föreläs-
ningar i vitt skilda ämnen. Jag talar här av
egen erfarenhet.
Det är förstås lätt sagt för den som
skriver på heltid. Har man jobb,
familj och andra förpliktelser är det
inte alltid så lätt att ta sig den nödvändiga
tiden i skrivkammaren. Kanske blir man
tvungen att avstå från att titta på aktuellt
när man väl har lagt barnen, eller så får
man lov att stiga upp klockan halv sex och
sätta sig vid datorn en timme innan resten
av familjen vaknar. Min poäng är att skriv-
andet alltid mår bra av kontinuitet.
Seriöst skrivande handlar mindre om inspir-
ation än om transpiration. Den som har
allvarliga litterära ambitioner är illa tvung-
en att träna upp sittfläsket. Orden kommer
sällan av sig själva, det kräver arbete och
åter arbete för att åstadkomma läsvärda
texter. Ett bra knep är att ålägga sig ett
visst pensum för varje arbetspass. Graham
Greene lär har skrivit exakt 200 ord (unge-
fär en A4-sida) varje dag. Det kanske inte
låter särskilt mycket, men det blev till slut
mer än 20 romaner, en mängd essäer och
artiklar, filmmanus (bland annat Tredje
mannen) och en självbiografi.
Själv har jag förmånen att kunna tillämpa
regelbundna kontorstider när jag skriver.
Jag når inte alltid upp till det antal sidor
jag ålägger mig att åstadkomma varje dag,
men jag försöker likafullt sitta vid skriv-
bordet de tider jag ålagt mig. Jag har lärt mig
att det inte lönar sig att vänta på någon
lidnersk knäpp, den allt förlösande inspi-
rationen. Erfarenheten har också lärt mig
att man skriver bäst på morgonen. Men
det här är naturligtvis individuellt: somliga
skriver helst från fem på morgonen till nio
på förmiddagen, andra arbetar bäst före
midnatt. Hur det än förhåller sig är regel-
bundenheten viktig för allt skrivande.
