Foto:
ATT SKRIVA

Tio Sunda Råd till blivande författare del 2

Tio Sunda Råd till blivande författare del 2

Lars Sund

Finlandssvenske författaren och Litteratur-
centrums ordförande, Lars Sund, skriver en
artikelserie för Upplitt Magasin om skrivan-
de. Här är del 2 av 5.

3. Skriv texter som du själv skulle
vilja läsa!

Det var visst Göran Hägg som vid en föreläsning
på en skrivarkurs jag som förhoppningsfullt
författarfrö deltog i som sade just detta – man
ska skriva det slags böcker man själv skulle vilja läsa
istället för dem man tror att förläggare och kritiker
vill ha.
Under åren har jag blivit allt mer övertygad om att det
är ett mycket gott råd.

Författaren väljer inte alltid sitt ämne – ofta nog
väljer ämnet sin författare. Vi är alla präglade av vår
bakgrund och våra erfarenheter, och de styr vårt skri-
vande i högre grad än vi kanske själva förstår. Själv
kan jag inte komma från mitt eget finlandssvenska
ursprung och mina rötter i Österbotten och det går
igen i mina böcker. Många blivande författare kanske
föreställer sig att man bör skriva sådant som kan ha
en chans att gå hem på DN:s kultursidor, men om
man låter sig styras av föreställningar om vad som
förväntas av en blir det sällan riktigt bra.
Älskar man det breda episka berättandet ska man
skriva brett och episkt; är man mera lagd åt det
minimalistiska hållet ska man skriva sparsmakat. Så
småningom upptäcker man vad som fungerar bäst för
en själv. Så enkelt är det egentligen – och så svårt!

4. Gör en disposition!

Att skriva påminner i ett viktigt avseende om att
flyga. I båda fallen behöver man en färdplan.
En av de vanligaste orsakerna till att skrivpro-
jekt havererar är, tror jag, att den förhoppningsfulla
författaren inte riktigt har klart för sig hur han eller
hon ska disponera sin text. Det gäller oavsett om man
skriver en stor roman eller en kort insändare. Den rys-
ke dramatikern Anton Tjechov yttrade vid ett tillfälle
att ”man bör vara kall när man sätter sig ner för att
skriva”. Han menade nog att man inte bör rusa iväg
till skrivbordet så fort man får en ny idé. Först måste
man göra upp en disposition eller en plan för sin text.


En sådan plan – dramatiker och författare till filmma-
nus brukar tala om synopsis – kan se ut nästan hur
som helst: allt från ett par rader nedkastade på ett
papper till en omsorgsfullt utarbetad disposition för
varje kapitel i en tänkt roman. Huvudsaken är att man
har ett slags skelett till texten på papper eller åtmins-
tone i huvudet innan man sätter sig framför datorn,
att man vet vart man är på väg – på samma sätt som
en flygkapten vet var han ska landa med sitt plan.


I skolans uppsatsskrivning fick man, åtminstone förr,
lära sig att uppsatsen bör ha en inledning, avhand-
ling och avslutning. Det är ett exempel på en enkel
synopsis.


Ibland händer det att personerna i berättelsen plöts-
ligt får för sig att börja agera på egen hand, att texten
liksom börjar leva ett eget liv. Det är en omtumlande
och fantastisk upplevelse. Då ska man också våga
ge texten fria tyglar, även om det innebär att man
tvingas skrota sin ursprungliga plan. Den italienska
författaren Umberto Eco har i en av sina essäer på-
pekat alla berättelser följer sin egen inre logik. Det är
inte alltid så att den som skriver genast upptäcker det
inneboende mönstret i texten – man behöver kanske
skriva fem eller femhundra sidor innan det står klart
för en.