Under dagarna mellan den 26 januari och den 6 februari 2026 befann vi oss i Turkiet på inbjudan av Server Vakfı och Turkiska författarförbundets avdelning i Istanbul. Resan kom att bli mer än en serie litterära framträdanden – den blev en vandring genom historiska lager där kultur, politik och poesi möts i samma rum.

‍

Ankara – republikens arkitektur och minnets geografi

Ankara är Turkiets administrativa hjärta – en stad vars identitet formats av republikens födelse sedan den 13 oktober 1923. Till skillnad från Istanbuls organiska väv av historia och handel bär Ankara modernitetens strama linjer: breda boulevarder, ministeriernas monumentala byggnader och universitetens öppna campusområden.

Vi anlände en mulen januarikväll. Hotellet låg vid Kızılay, stadens pulserande mittpunkt. Eftersom vårt program var planerat till den 31 januari gav dagarna före oss tid att orientera oss – inte bara geografiskt utan också kulturellt.

Innan vi fördjupade oss i huvudstadens liv reste vi dock vidare mot Konya. Vår resa sökte en annan axel av Turkiets själ: den mystiska.

‍

‍

Konya – i Rūmīs och Shams fotspår

Höghastighetståget mellan Ankara och Konya tog en timme och fyrtio minuter – nästan ljudlöst, som om själva färden ville spegla den inre stillheten vi sökte.

I Konya möttes vi av vår vän, poeten Hüseyin Bey Elmaskaya, vars gästfrihet påminde oss om att litteratur alltid börjar i det personliga mötet. Tillsammans besökte vi Mevlanas tidigare hem, idag museum, och graven där Jalal ad-Din Rumi vilar.

Rumi föddes 1207 i Balkh (i dagens Afghanistan) men fann sin slutliga hemvist i Konya, då huvudstad i det seldjukiska riket. Han skrev på persiska men tillhör flera kulturella sfärer samtidigt. Hans liv är ett exempel på hur språk, territorium och identitet i den medeltida världen flöt samman snarare än att avgränsas. När han dog 1273 blev Konya inte bara hans gravplats utan också ett centrum för en andlig tradition som ännu lever.

Vi besökte även Shams Tabrizis gravmonument. Huruvida hans kvarlevor verkligen finns där är omtvistat, men platsens symboliska betydelse är obestridlig. Mötet mellan Shams och Rumi förändrade den senare från lärd teolog till extatisk poet – ett av litteraturhistoriens mest avgörande möten.

Vid bergets fot stod också en övergiven kyrka, äldre än den seldjukiska epoken. Dess tystnad vittnade om Anatoliens många civilisationer – lager av tro och språk som överlevt i sten även när människorna försvunnit.

‍

‍

Tagore i Ankara – litteraturens diplomati

Dagen därpå återvände vi till Ankara och samtalade om ett mindre känt kapitel i turkisk-bengaliska relationer. Rabindranath Tagore uttryckte sitt stöd för det turkiska folket under självständighetskriget och beundrade Mustafa Kemal Atatürks reformarbete.

Under ett besök 1922 bad Tagore om böcker om turkisk litteratur till sitt universitet Visva-Bharati. Atatürk sände 41 volymer – en symbolisk gest av kulturell ömsesidighet. I Ankara finns i dag Rabindranath Tagore Caddesi, där en staty av honom står rest. Att se en bengalisk poet hedras i en annan nations huvudstad rörde oss djupt. Det är i sådana ögonblick litteraturen visar sin diplomatiska kraft.

Ytterligare en gata – Bangabandhu-vägen – hedrar Sheikh Mujibur Rahman. För Anisur Rahman var detta mer än stadsplanering; det var ett erkännande av historiskt minne över nationsgränser.

‍

”En bok, en författare” – dramat som bro

Den 31 januari arrangerade Server Vakfı samtalsprogrammet ”En bok, en författare” med anledning av den turkiska översättningen av Anisur Rahmans drama Den sista kungen, översatt av Mustafa Sari. Samtalet sändes via Server TV och samlade författare, poeter och akademiker. Turkiska författaren Mehmet Ali Bulut inledde samtalet. Jag själv satt också i panelen, bland andra som Mehmet Kortuglo och Haci Bayram Bulgurulugu Hocam som deltog i diskussionen. 

Dramat kretsar kring Bahadur Shah Zafar, den siste härskaren i Mogulriket – en poetkung som blev symbol för ett imperiums fall. Diskussionen rörde sig mellan bengalisk och svensk litteratur, mellan kolonialhistoria och modern identitet. Publiken visade särskilt intresse för de centralasiatiska rötterna till Moguldynastin och hur historien fortfarande påverkar litterär gestaltning.

‍

Istanbul – där litteraturen möter havet

Den 1 februari anlände vi till Istanbul – staden som alltid tycks balansera mellan kontinenter och epoker.

Dagen före vårt program besökte vi Ahmet Hamdi Tanpınar Edebiyat Müze Kütüphanesi i Gülhaneparken. Utanför står statyer av Ahmet Hamdi Tanpınar och Yahya Kemal Beyatlı. Museet rymmer manuskript och personliga föremål från gestalter som Nâzım Hikmet och Orhan Pamuk – en påminnelse om hur Turkiets litterära modernitet formats genom både nationell och kosmopolitisk erfarenhet.

Den 3 februari höll vi våra föreläsningar hos det turkiska författarförbundet, belägen nära Blå moskén och Hagia Sofia. Att tala om bengalisk och uigurisk litteratur i skuggan av dessa monument kändes symboliskt: här har imperier stigit och fallit, språk förändrats och trosföreställningar skiftat – men berättelsen har bestått. Författarförbundets ordförande Mahmut Biyikli inledde samtalet. 

‍

‍

Abdushükür Muhammet Qumtur är en svensk-ugrisk poet och översättare bosatt i Stockholm.

‍