ETT SKRATT skar genom luften – det där skrattet jag kände igen i märgen. Alex skratt. 

Innan jag hann vända mig om: klatsch. Något mjukt och tungt slog mig i bakhuvudet.

Jag kände en kladdig värme rinna ner längs nacken. När jag såg ner låg en hopvikt pannkaka vid mina fötter, jordgubbssylten utsmetad som ett sår över golvet. Sockerdoften blandade sig med en svag lukt av diskvatten från brickorna runt oss.

Orden pressade sig upp i halsen, vassa som glas. Jag var på väg att skrika när – piiiip. Väckarklockans gälla ton slet mig ur allt.

Jag låg kvar och andades tungt. Huden brände fortfarande där pannkakan hade träffat, fast jag visste att det bara var en dröm. En smutsig dröm. Alltför nära sanningen för att kännas overklig.

Vi hade olika lektioner i olika klassrum, men en sak var alltid densamma: jag var fast bredvid Alex. Första lektionen var matte. Jag satte mig på min plats och öppnade matteboken. Alex hade inte kommit än. Varje gång han var sen var det en lättnad för mig för då hann jag arbeta lite ifred innan kaoset började. Några minuter av stillhet innan… skrap. Stolen bredvid drogs ut.  

Alex hade kommit. Hans ansikte förvreds av ett hånfullt leende: ”Prestationsprinsessan Linda, jobbar på som vanligt.” Jag försökte förgäves att låsa fast blicken i ekvationen. Det blev alltid så. Pladder bredvid mig, klottrande i mina böcker och saknade sudd och pennor. Efter varje handling tittade han på sina kompisars reaktioner för att se om de skrattade. Varje elak kommentar var ett försök att få uppmärksamhet. 

Jag blundade och räknade till tio som skolpsykologen hade sagt. Tydligen skulle det lugna ner mig och hjälpa med koncentration. Men lugnet som skulle komma, kom aldrig.

Lärarna gav mig alltid tips om hur jag kunde lugna mig. Aldrig något om hur de kunde stoppa honom. En perfekt ordning för dem: en tyst elev som jobbar på ena sidan, och en “stökig kille” på den andra – som om jag var en buffert, inte en människa. 

Tysta tjejer som jobbar på utan besvär, som jag, var det perfekta offret. Jag har hamnat i den positionen ända sedan jag var liten. Vissa killar var högljudda, vissa kunde inte sitta still, vissa var en blandning av båda. Efter ett tag brukade jag hitta ett sätt att fungera trots stöket bredvid, jag behövde bara lite tid att förstå typen av ”stök” som följde med just den personen. Men så var det inte med Alex. 

När lunchrasten äntligen kom var jag helt utmattad. Jag och mina kompisar gick in i den enorma matsalen och det var då jag fick en känsla av deja vu. Matsalen var full av sorl och bestickklirr. Vi tog plats vid ett bord, och då såg jag det: pannkakor. Precis som i drömmen. Samma plats, samma doft av sylt och stekfett. Jag skakade av känslan av kuslighet och började äta. Melina viskade: ”Alex stirrar på dig, Linda.” 

Innan jag hann vända mig om kände jag på mig vad som skulle ske härnäst. Jag hörde det först, ett skratt som rev sönder sorlet i matsalen. 

Det var exakt samma skratt som i drömmen, som om ljudet reste genom tiden. Något träffade mig bakifrån, tungt och kladdigt. När jag vände mig om hann jag se Alex öppna munnen, ett flin som blänkte av äppelmos på tänderna, innan jag tittade ner. 

En pannkaka, vikt dubbel som ett brev, låg på golvet. Jordgubbssylten hade spruckit ut över mina byxben som rött, segt blod. Lukten av socker och fett blandade sig med den stickande känslan i min nacke.

Den kvällen vred jag mig i sängen. Var det en tillfällighet? Eller… såg jag framtiden? Att kasta mat är något som Alex gör ofta så det skulle inte förvåna någon om jag drömde om det. Utan någon lösning i sikte ringde jag Melina. 

Telefonen knastrade lätt i örat medan vi pratade om läxor och vilken film vi skulle se på fredag. Jag tog ett djupt andetag: ”Jag drömde något konstigt i natt. I drömmen såg jag något hända och exakt det hände idag… du vet när Alex–”

”Vänta, vänta, vänta! Drömde du om Alex?!” Melinas röst sköt upp en oktav, nästan så högt att det skar i örat. ”Är det som alla säger? Är det något på gång mellan er?”

Det blev tyst i mitt huvud. Som om någon tryckt på “mute” inifrån. Jag hörde fortfarande Melina andas, små förväntansfulla fniss genom luren, men allt inom mig kröp ihop.

Av alla människor… Hon borde förstå. Hon hade sett mig sitta bredvid honom, dag efter dag, som fastspikad vid en plats jag inte valt.

”Melina, han…” Orden dog i munnen.

För det spelar ingen roll vad jag säger, tänkte jag. Alla verkar älska idén. Lärarna som skämtsamt knuffar på mig i korridoren, klasskompisarna som fnissar bakom händerna. “Han gillar dig nog bara.”

Som om varje hån, varje kladd på mina böcker, varje kastad matbit var en sorts kärleksförklaring. Som om verkligheten var en Netflix-komedi där fiender blir kära och ingen någonsin blöder på riktigt.

Utan att komma fram till något användbart somnade jag den kvällen. Och drömde igen. Den här gången var det tuggummi i håret. Idag skulle jag få veta om jag verkligen såg framtiden eller om jag var så pass traumatiserad av Alex att jag drömde om honom varje kväll. 

Svaret fick jag på väg ut från hemkunskapslektionen när Nadia påpekade att jag hade tuggummi i håret. Precis som i drömmen. Varje liten detalj var densamma. Det var inget tvivel på att det verkligen var framtiden som jag såg i drömmarna. Men hur? Och varför? För att lida dubbelt, en gång i drömmen och en gång i verkligheten? Eller var det en chans, en chans att ändra det som skulle ske? 

Nästa natt drömde jag att Alex hällde vatten på mig när vi skulle diska efter kemilabbet. Nu gällde det att se om framtiden går att ändra. Går det att besegra ödet? 

Tiden gick långsamt, som en snigel i kemilabbet. När det äntligen var dags att diska var jag förberedd. Jag flyttade på mig när Alex lyfte handen för att hälla vattnet på mig men råkade stöta över ett annat glas med vatten. Alex hade inte lyckats men ändå hade vatten hällts på mig på något sätt. Med tungt hjärta gick jag ut ur klassrummet och lämnade ett vått spår efter mig. 

Efter mycket övertänkande kom jag fram till två möjliga teorier. 

Ett: framtiden går inte att ändra. Om man undviker ett sätt som något händer på, sker det då på ett annat sätt. 

Två: Framtiden går att ändra för Alex lyckades inte hälla vatten på mig. Det var bara ren otur att jag stötte över ett annat glas. 

Förhoppningsvis var det teori nummer två som stämde.  

Återigen drömde jag.

Alex låtsades peta mig med hans penna, en gång, två gånger, tre gånger, och sen tappade han balansen och det nästa jag såg var pennan som stack ut ur min arm och blodet som rann ner. Än en gång väcktes jag av väckarklockan. Kroppen var helt blöt av svett, benen darrade när jag försökte ställa mig upp. Att skolka gick inte för vi hade nationella prov i matte, då fanns det bara en sak att göra, testa mina teorier. 

Det var otroligt svårt att fokusera på matten när jag var hypermedveten om varje liten rörelse och suck bredvid mig. På lektionen efter var jag förberedd när Alex började leka med pennan. Jag hade dubbellager med kläder. En tjock hoodie ovanför en tjock tröja och skidhandskar på mig. 

Vid fjärde petet med pennan blev jag huggen i drömmen. 

Först kom ett lätt pet mot ryggen.

Ett till.

Sedan ett tredje.

Mina fingrar spändes runt bänkens kant. Svetten rann längs ryggraden under hoodien. Jag väntade.

Det fjärde petet kom. Men inte som jag trodde.

I ögonvrån såg jag hur Alex vinglade till, som om stolen under honom försvann. Pennan for fram i slow motion. Jag kastade mig efter den, men min stol tippade. Golvet välte under mig.

Ett vasst, kallt tryck borrade sig in vid sidan av min hals. Luften slets ur mina lungor. Alex ansikte bleknade framför mig, ögonen vidöppna, läpparna formade ord jag inte hörde. Ljudet i rummet drogs undan som vatten i en brunn, tills det bara fanns mörker.

Den sista bilden innan allt försvann var Alex ögon, utan skratt. 

Allt blev tyst. 

Framtiden hade hunnit ifatt mig.

‍

‍

Atoshi Rahman är gymnasiestudent på Katedralskolan i Uppsala och debuterar här som novellist. 

‍