Marockansk-svenske musikern Abdelghani Najraoui talar om sin livsresa

Jag kommer att fortsätta senare

Jag tackar Allah att jag får vara med i den här världen.
I Marrakech, Marocko föddes jag när grannen köpte
cykel, sa min mamma. Hon fick inte lära sig skriva
men hon kunde beskriva allt som hon hade varit med
om i detalj. Grannen var likadan. Han kom ihåg att
han köpte cykel när jag föddes. Min far berättade att
under det franska protektoratet var alla marockanska
föräldrar tvungna att förfalska barnens födelsedatum
som var under sju år för att de inte skulle hamna i
Franska skolan. Jag gick i folkskolan och lärde mig
arabiska och franska. I klassen hade vi en sträng
lärare som var marockan och fransmän som vägrade
gå militärtjänstgöring och blev skickade till Afrika i
fyra år som straff.

‍
På 70-talet, innan jag tog studenten, blev jag och an-
dra inblandade i en strejk på grund av att vi behövde
gå ett år extra före Universitetet och våra föräldrar
inte hade råd. Många blev arresterade. Jag och min
lillebror blev fotbollsproffs och spelade med olika
lag i Marrakech. Min äldre bror fick jobb i Agadir på
arbetsförmedlingen. Han fixade jobb till min far som
var pensionär men vars pengar inte räckte till. Jag
fick jobb som servitör på samma hotell som min far
jobbade som chaufför. Jag var glad att kunna hjälpa
hela familjen och fixa en lägenhet så att hela familjen
kunde bo tillsammans. Jag ville inte längre vara
fotbollsproffs på någon fotbollsklubb och försökte
istället lära mig olika språk från turister som kom till
hotellet.

‍
Jag hade vänner från många länder. Min äldsta syster
åkte med en fransk familj och jobbade hos dem. Jag
blev kallad till militärtjänst och som fotbollsspela-
re vägrade jag eftersom det var jag som försörjde
familjen. Jag rymde från Marocko till Frankrike och
hoppades att min syster skulle hjälpa mig. Jag blev
besviken att den familjen exploaterade henne. Jag
såg svart och återvände tillbaka till Marocko där
jag fick bättre jobb i Agadir på en känd hotellkedja.
Där blev jag utvald som ombudsman. Jag trodde på
rättvisa, demokrati och var inte rädd att säga vad jag
tyckte, om än det var förbjudet. Jag trivdes inte i mitt
land där bara rika hade rättigheter och ingen annan.
Jag strejkade för att en person skulle få behålla
jobbet men blev hotad om att jag skulle blunda för
det. Jag slutade jobba och blev isolerad från allt. Jag
försörjde mig genom att jobba på olika basarer och
spela trummor med olika band. Jag hade
vänner som var likadana.
Att leva dag för dag utan planer.

‍

‍

‍