ERIKS gula T-tröja skiner som morgonsolen därute. Staden är tyst men fokuserad som en vaken nio till fem-anställd. Våren har börjat med en klassisk kombination av solsken och frisk, kylig luft. Erik gillar morgonpromenaden till gymmet när havsvinden blåser. Han tar ett djupt andetag. Ett minne kommer till honom.

Jag har aldrig slutat att tänka på det, inte för en sekund, men när jag ser gymmet på avstånd känns det som ett blixtnedslag. Jag kommer ihåg att det var en sådan solig lördag för flera veckor sedan. Plötsligt möttes jag och Simon på gymmet tretton år efter skolan. Jag kunde inte tro mina ögon. Vilket sammanträffande! Men det fick mig att tänka att det kanske inte var något sammanträffande, bara ödet. Kanske var vi tvungna att träffas igen av någon anledning, med ett speciellt syfte.

Simon är en optimistisk, aktiv och pratsam man. Vill alltid bli vän med alla, söker upp dig för att prata om sina idrottsframgångar och skvallra om Loisas nya pojkvän. Alla sade att han var den roligaste killen i skolan men jag hade problem med honom. Han gav mig aldrig utrymme att tänka. Vi var helt olika. Jag har alltid hatat Simon. Önskat att han skulle dö. Men det har han tyvärr inte.

Tre dagar senare hände det. På en lika solig lördag. Det var en plötslig idé men inte utan motiv. Det var ögonblicket då jag började planera. Jag hade aldrig gjort en sådan sak, men jag var fast besluten att jag skulle göra det.

Jag kunde inte veta att mitt första försök att mörda tyvärr inte skulle ha någon framgång. Jag hade en perfekt mordplan men det var inte nog. Jag och Simon går på samma gym och äter på caféet där jag arbetar. Jag hade många sätt att mörda på som jag kunde använda. Men ett av dem passade bäst. Min syster jobbar på apoteket. Jag tog en del starka mediciner när hon inte såg mig. Ingen skulle märka att de hade försvunnit. Simon dricker alltid mer vatten än det finns i en brandslang. Jag behövde bara tillsätta läkemedel i hans vattenflaska och vänta på goda nyheter.

Jag hade förberett allt så att jag inte skulle misstänkas. På kvällen innan var jag den sista kvar på caféet. Jag lämnade mat utanför kylen och hettan den dagen gjorde att den snabbt blev förstörd. På morgonen kom jag dit först och ställde undan allt. Det var min lediga dag, så ingen visste att jag var där. Efter gymmet gick jag och Simon dit för att äta. Många personer blev matförgiftade den dagen så Simon skulle inte misstänka något innan det var för sent.

När jag kom till gymmet nästa dag var han inte där. Jag började känna en sorts lugn och nöjdhet. Men det varade inte länge. På eftermiddagen ringde Simon och sade att han inte kände sig bra. Jag visste att många personer skulle få en mild förgiftning den här dagen men jag hade gjort ett fel. Simon var idrottsman och han överlevde läkemedelsdosen i sin vattenflaska. 

Dagen då allt hände hade vi tränat hårt på gymmet. Jag hade glömt mitt vatten och Simon ville ge mig av sitt. Bra vänner delar ju allt. Men jag ville förstås inte ta emot det. För att vara säker på att han inte skulle misstänka mig måste jag döda honom, den här gången utan fel. Och jag har förberett allt. Jag ska göra det idag. 

Med dessa tankar öppnar jag dörren till gymmet och ser honom. Han står där, lite trött, men han lever. Han hälsar på mig och ler mot mig. Men finns det inte något i hans ögon, bakom hans leende, som inte var där innan incidenten? 

‍