MED TANKAR på att dra iväg stod Paula i hörnet av Aishas vardagsrum. De hade varit bästa vänner sedan gymnasiet, men Aisha var ett riktigt partydjur som organiserade fester med minst tjugo personer varannan fredag. Hon kände nästan alla, antingen från gymnasiet eller universitetet, men hon skulle inte ha kallat dem för vänner och hade ingen lust att småprata med någon. “Vad fan gör jag här?” tänkte hon nästan överraskat men log samtidigt med spelad säkerhet mot en smal kille med långt och flottigt hår.

Hon suckade och drack vad som var kvar av hennes gin och tonic – fast mest var det bara is med några trista blad av mynta. All the single ladies, all the single ladies, sjöng alla tillsammans med Beyoncé. “Kom och dansa med oss, Paula!” ropade Aisha. “Kanske senare”, svarade hon och pekade lättad på det tomma glaset. “Jag ska ta en till”, förklarade hon och gick ut i köket. Hon rullade en tunn cigarett och gick ut på balkongen för att plocka lite mynta. “Hej”, hörde hon bakom sig. “Det är visst omöjligt att få röka ensam”, tänkte hon men sa: “Hej, hur är läget?” Det var Mikael, Aishas arbetskamrat på kaféet. Han var snygg med sina mörka lockar. Han var också snäll och klok. “Ett riktigt boyfriend material”. Hon hörde Aishas skratt i huvudet. “Bra”. Mikael ryckte på axlarna. “Jo … Paula … vill du gå ut och ta en kopp kaffe någon dag?” frågade han osäkert. Hon upptäckte en fläck, kanske öl, på hans bröst och det såg precis ut som fläcken som Luis hade sista gången de var på bio, två månader innan han sa att de inte kunde vara tillsammans längre, eftersom hon aldrig sa vad hon kände på riktigt, hon gav honom inte tillräcklig bekräftelse heller, ja, det var precis vad han sa, okej, jag förstår, Luis, förlåt att jag inte var som den där kvinnan på bion som låg och klängde på mannen som satt bredvid henne och de kysstes som om livet hade varit en filmduk, eller nej, ännu bättre, Notting Hill, ja, precis, Hugh Grants oändliga, söta ursäkter när han har spillt kaffet över dig, och det är samma sak med mamma och pappa, de är fortfarande kära i varandra, jättegulliga, ja, hela tiden fulla av idéer och förslag om hur hon borde leva, slappna av, res, hitta din Hugh, läs mindre, livet är inte teori, studera mindre, lyssna på din kropp, hur känns det på riktigt, Paula, annars blir du som din farmor, ensam och trist och förbittrad, ja, de säger det, men hon älskar farmor och de tysta stunderna i hennes ateljé, en stark kvinna som tror på kärlek, men inte på samma sätt som mamma och pappa, och som också ville bli målare, kanske var det farmors på riktigt, men pappa har inte pratat med henne på länge, vem vet varför, inte hon, inte Aisha heller, som annars har alla svar, du är så tråkig, Paula, varför vill du studera vidare, och vad var det du sa, skulle du forska om begreppet geni i konsten och dess betydelse för kvinnliga konstnärer, frågade hon nästan hånfullt, vad jobbigt, kom och dansa med oss nu, ropade hon, ha det bra 

p å   r i k t i g t

Hon tittade på honom och sa: “Tack, Mikael, men nej.” Alla röster inuti hennes huvud tystnade.

‍