Västerås Sinfonietta grundades redan 1883 och håller fortfarande på. De belöna-
des med en Grammis 2017 för Årets klassiska. Det klassiska bruset är enormt, men
föder återväxt. Foto: Jonas Bilberg
Det finns en sanning inom dagligvaruhandeln som
menar att volym föder volym, det innebär att en
välfylld butik lockar till köp. Är hela skåpet fullt av
bullar kommer det sälja fler bullar jämfört med om
det bara låg fyra stycken prydligt uppradade på en
hylla. Kanske har det med vårt invanda beteende att
inte vilja ta den sista från fatet av vad det nu kan vara,
jag vet inte. Men det är sant att mängd är säljande,
åtminstone i Sverige. Butikernas koncerner lägger
ofantliga mängder resurser på forskning kring just
kundbeteenden och försäljning där varje liten pro-
cents skillnad orsakar stora förändringar i hyllorna.
Det finns en anledning till de där tjusigt placerade
speglarna över fruktdiskarna. Ett helt berg av gyllene
apelsiner, wow...
Det publiceras en kokbok om dagen bara i
Sverige. Det läggs upp drygt 60 000 låtar på
Spotify om dagen. Varje dag. Året runt.
Ja, kokböcker är populära och Spotify är en bjässe
på musikstreamingmarknaden. Men ändå. Varje dag.
Vilket brus. Inte så konstigt om vi tappar hoppet lite
då om då om vi konkurrerar om uppmärksamheten
mitt i en ogreppbart
stor massa.
Å andra sidan, eller till och med den sjunde sidan,
skulle det vara möjligt för den
365:e kokboken att skrivas om de
364 andra inte fanns?
Jag flyttade till Västerås för ett par decennier sedan,
lagom till sommaren i det purfärska millenniet. Då var
staden mäkta stolt över sitt hockeylag, sitt bandylag
och Tomas Tranströmer. Några år efter min flytt åkte
hockeylaget ur högsta ligan och Tranströmer åkte till
Stockholm för att hämta ett Nobelpris. Det är ännu
oklart om någon av händelserna hade något med
varandra att göra.
Västerås hade även en väl fungerande fritidsgårdstra-
dition, det var en av få svenska städer som överlevt
den stora nedstängningen av fritidsgårdar under
1990-talet. Något som kanske borde lett till större
stolthet i mitt tycke. Med fritidsgårdarna följde även
en stor musikverksamhet vilket gjorde att rock- och
popmusiken haft ett starkt och
stadigvarande fäste i staden un-
der lång tid. Genremässigt hade
det naturligtvis skiftat över tid,
från ganska mjuk hårdrock till
ska och från hiphop till hard-
core metal. Men gemensamt
var att vågorna var stora,
stora och gemensamma.
Jag hörde talas om tonårsband som skaffat egna tur-
néfordon för att ta sig mellan spelställena, från Skul-
tuna till Irsta via Bäckby och Bjurhovda. Naturligtvis
var det inga glamorösa vare sig fordon eller spelning-
ar, jag försöker inte bättre-förr-romantisera, men
tillfällena fanns, scenerna och innehållet fanns och
därmed en återväxt. En återväxt som såg ett uttryck
och som därmed kunde hitta sitt eget för att fortsätta
från Tillberga till Viksäng via Önsta och Centrum.
Återväxten skulle inte vara lika stark om det inte
fanns en massa, ett brus, till att börja med. En massa
bestående av många olikheter som gjorde, och gör,
det tillåtande att vara en del av den. En massa som
gav mod till att prova, att testa och att våga lära av misstag,
andras och egna.
Det är i bruset
skogen kan
skönjas mitt
bland alla träd
När jag går genom Västerås dyker tankarna om att
massa föder massa upp, ofta när promenaden leder
förbi småbåtshamnen av någon anledning. Knappast
för att det sprudlar av kultur vid varje gathörn, tvärt-
om finns vissa rent själadödande områden (signerade
stadsarkitekt Sven Ahlbom) att be-
höva passera. Men det kanske är det
som är grejen – hur kan det ha fun-
nits, och finnas, så vansinnigt mycket
bra musik trots omständigheterna?
Räcker det verkligen med en stark fritidsgårdskultur
och engagerade studieförbund för att musiken ska
bubbla generation efter generation? Räcker det för att
bygga och bevara en scen? Fascinerande.
Vad det än beror på är det intressant hur det under
de 44 minuter det tar mig att gå från hemmet till
kontoret kan flyga förbi namn som Esbjörn Svensson,
Loreen, Pugh, Looptroop Rockers, Oxan, Sinfoniettan,
Candysuck, Kill the Kong, LBSB, Ant Wan, Governor
Andy, Pat Razket...
med flera...
och så vidare...
etcetera...
Vilt skilda musikstilar, uttryck och säljsiffror, helt
olika bakgrunder och erfarenheter. Men de är del av
det brus som så ofta får stå på skam eftersom det är
intensivt.
Frågan är hur många som skulle blivit namn, eller ens
existerat som musiker, om de inte haft ett brus att
navigera mot.
Jag är övertygad om att samma mönster återfinns i
alla kulturella och konstnärliga former. Det spelar lik-
som ingen roll om bruset känns överväldigande eller
inspirerande, globalt eller lokalt, brett eller nischat.
Det ena leder till det andra som föder det tredje och
låter det fjärde jäsa.
Nej, tacka vet jag ett brus att behöva navigera genom.
Hellre det än en stiltje utan innehåll. Det är i bruset
skogen kan skönjas mitt bland alla träd.
