ATT BOTA hunger är lätt även i en främmande stad, tänkte han när han passerade en osande thaikiosk. Svårare är det att hitta en trivsam restaurang med bordsservering på eftermiddagen. Han tyckte om att bli serverad en måltid, det påminde honom om de få åren han hade varit gift. Han och hans hustru brukade turas om med de olika kökssysslorna. Vid middag kivades de om vem som skulle laga maten – den andra fick göra det tråkiga, som att duka och diska. Men några gånger propsade hon på att få göra allt. 

Han hade sällan känt sig mer uppskattad som vid dessa tillfällen. Men han mindes förstås även de sorgliga måltiderna under skilsmässan då de åt var för sig, i varsitt rum. Och därefter helt ensamma. Som nu. Han klev in på restaurangen som hotellet hade tipsat om. Han tvingades huka sig lite för att komma in genom ingångsdörren men inne i restaurangen var det högt i tak. 

Fönstren var enorma och borden dukade med linne. Inga andra gäster syntes till. 

Perfekt – då får man bäst service, resonerade han.

Den ensamma servitrisen gestikulerade att han kunde slå sig ner varhelst han önskade. Han fick ett infall och valde ett bord för fyra mitt i rummet. Han brukade annars försöka sitta så att han hade ryggen mot en vägg och full uppsikt över lokalen. Han hängde av sig sin lite svettiga trenchcoat på stolen bredvid.

Hon gav honom en meny och innan han ögnat den bad han om en fatöl. Han tyckte att han kände igen henne. Det var något bekant med ansiktet. Kanske det var ögonen. Han hade ingen aning om varifrån han kände igen henne. Tidigare i sitt liv hade han i sådana här fall rättframt frågat. Men minst en gång hade det visat sig vara en celebritet som figurerat i media och inte alls någon han träffat personligen. Nu försökte han undvika den typen av misstag. Servitrisen var antagligen inte känd från TV eller på annat publikt sätt – men han lät ändå bli att fråga. 

Ölen anlände i ett tunt glas med fot. Törstig var han, men egentligen inte riktigt hungrig. Lunchsmörgåsen under arbetsmötet hos kunden hade dock varit för beskedlig. Han beställde strömming och returnerade menyn. Han lyfte det kondenspärlade glaset försiktigt och smakade på ölen. Servitrisen fick plötsligt bråttom in i köket. Kanske en gryta på spisen eller något hon behövde titta till, gissade han.

Han betraktade hennes bråda förflyttning och tyckte sig känna igen även sättet hon rörde sig. Men det kan inte vara härifrån jag minns henne, tänkte han. Han hade inte varit i staden många gånger och det var mycket länge sedan sist. Kan hon ha varit en granne eller någon i bekantskapskretsen? Han bläddrade i sin mentala katalog efter någon som överensstämde i ålder och utseende. Men han hittade henne inte någonstans i minnets alla skåp, åtminstone inte bakom de skåpluckor som han fortfarande kunde öppna.

Hans tankar vandrade vidare till dagens händelser. Tillsammans med kunden hade han ganska omgående hittat lösningar på problemen som föregående vecka hade förefallit både vanskliga och ödesdigra. Arbetsdagen hade därmed blivit betydligt kortare än han hade befarat. Hela kvällen var nu fri. Jag kan gå på bio ikväll, tänkte han och blev glad för att han kommit på idén. Han visste dock inte vilka filmer som visades eller om det ens fanns en biograf i staden. Han mindes ett tidigare angenämt biobesök i en annan stad som heller inte var hans egen – på en liten bedagad biograf som drevs av en entusiastisk yngre personal. Utbudet var den gången endast en film vilken turligt nog varit alldeles förträfflig.

Dörren från köket slogs upp hårt och servitrisen stormade ut. Hans strömmingstallrik föreföll skjutas mot honom. Han öppnade händerna något, som beredd på att fånga den i luften. Men tallriken landade träffsäkert i ramen av bestick, servett och ölglas. Ett hårt nedslag dock – några lingon flög iväg och ritade röda streck på den vita duken. Servitrisen såg uppriven ut. Flammig i ansiktet. Kanske hon gråtit.

Ytterligare en av hans skåpluckor öppnades plötsligt. En kvinna framträdde. Ett namn. Minnen tillsammans... och ett toxiskt slut. Men det är fel ålder, tänkte han.

‍

***

Eftermiddagsskiftet är underbart, tänkte hon. Det kändes extra rofyllt med lugn i en lokal som annars ofta kunde var slamrig, stressig, svettig, skrikig... Dessutom gav det henne möjlighet att träffa folk kvällstid. Det hade tagit henne lång tid att inse att man kunde bli isolerad av jobba på krogen. Isolerad ville hon absolut inte bli, hon visste hur illa det kunde vara.

Ikväll skulle hon faktiskt repa med bandet som hon och två kompisar försökte dra ihop. De var nog inte särskilt bra men i vilket fall var det skitkul att spela tillsammans.

En ensam beige man steg in genom ytterdörren. Han verkade avspänd – närapå slö. Kanske inte ens hungrig, spekulerade hon och gestikulerade att han kunde sätta sig varsomhelst.

Hon fattade förstås att de behövde kunder, annars skulle de tvingas stänga ner på eftermiddagarna – men hon blev ändå lite ledsen när det kom gäster. Hon hade dock uppfattat att eftermiddagskunderna i många fall var som hon själv – de uppskattade lugnet.

Hon gav honom en meny och frågade om han önskade beställa något att dricka. När han tittade upp och bad om en fatöl kände hon igen honom. Men hon kunde inte identifiera honom. Hon tog lång tid på sig att hälla upp ölen och sneglade på den bekanta gästen över de blanka ölkranarna och den tomma restaurangsalen. Det var inte helt lätt för henne att göra båda sakerna samtidigt. Hon hade alltid tyckt att baren var för låg.

Han studerade den inbundna menyn. Och hon studerade honom. Kanske någon iakttar även mig, slog det henne och såg sig hastigt runt. Men det var helt öde i restaurangen förutom mannen som nu inte var beige längre, snarare mörkgrå eller kanske mörkblå. Helt tyst var det dock inte – ett par kylskåp brummade och hon registrerade ett dovt repetitivt ljud från köket. Förmodligen var det någon i köket som körde diskmaskinen.

Hon valde en omväg i lokalen för att kunna se honom från alla håll. Hon ställde ner det skumkrönta tulpanglaset vid hans högra sida.

– Har du hittat något du vill äta? Önskar du mer tid?

– Jag tar gärna strömmingen, tack.

Han smakade försiktigt på ölen. Då la hon märke till klackringen. Eller, först hörde hon den. Ringen slog mot glaset. Vem bär egentligen en sån tjock och ful sak? undrade hon. Ingen hon kände bar klackring. Och så mindes hon att hon ställt sig exakt samma fråga första gången hon såg den. Fan, det är ju han!

 Hon rusade in i köket. In i det lilla fönsterlösa kontoret. Stängde dörren bakom sig. Här kunde hon vara ensam. Hon satte sig ner och kände hur hon andades ytligt och snabbt. I öronen dunkade hjärtslagen.

Hon kände igen honom och hans klackring från två foton hennes mor hade. Som barn hade hon stirrat på de där bilderna. Den ena var en gruppbild tagen under en sommarfest och den andra var mer som en personlig porträttbild mot en murad husvägg. Och nu sitter han där ute... med en kall öl... som jag hällt upp, tänkte hon. Konstigt.

Hon hade försökt se sig själv i de där fotona. Öron och ögon hade hon tyckt såg lika ut. På skrivbordet fanns en bockad mässingsskylt med texten ”Reserverat”. Hon försökte spegla sig själv i den... Men det var svårt att se annat än deformerade strimmor av ett rödflammigt ansikte.

I sin barndom hade hon bett sin mor om att de skulle försöka ta kontakt med honom. Modern hade berättat att hon hade skickat brev när hon var gravid. Breven hade han aldrig svarat på. Modern sa att de hade det bättre utan honom. Senare upprepade förfrågningar hade resulterat i vrede, gräl och tårar.

När hon blev äldre övervägde hon att kontakta honom på egen hand och hade letat fram både adress och telefonnummer. Men hon agerade aldrig. Hennes mor skulle bli upprörd. Troligen hon själv också. Hon kunde bli avvisad igen. Han kanske hade andra barn. Hon kom aldrig på en riktigt bra anledning till att söka upp honom. Det gick ju inte att ändra på det som varit. Som barn hade hon ofta fantiserat att hon ville hämnas på något sätt. Ge igen för att han nonchalerat och avvisat dem. 

Men som vuxen förstod hon att ingen skulle må bättre av det. Och nu hade han alltså uppenbarat sig – okallad. Hon hade föreställt sig att just detta kunde ske någon gång. Hon hade då tänkt att hon först ville höra honom förklara – hans berättelse. Fast nu kände hon bara ilska. Och yrsel.

– Strömming klar, ropade kocken från restaurangens inre.

Kvickt greppade hon den varma tallriken från ståldisken och gick med långa vingliga steg ut i restaurangen. Han ska få sin jävla fisk i fejset, tänkte hon och bar tallriken som en lans utsträckt med högerhanden. Hon siktade i ansiktshöjd på honom men levererade likväl som brukligt – om än bryskt.

***

– Hoppsan. Det var hastigt levererat, sa han. Tack.

Han tittade ner på leveransen. På fatet låg ungefär vad man kan förvänta sig när man beställer strömmingsflundror med potatismos.

– Har du svartpeppar på kvarn?

– Du har ju svartpeppar mitt framför näsan, svarade hon och pekade med utsträckt handflata. Bredvid saltkaret. Där det brukar stå.

– Jo, men jag tycker om den grövre än så.

Utan att säga något gick hon och hämtade en stor pepparkvarn bakom bardisken. Hon satte kvarnen på bordsskivan med en smäll. Den vinglade som en bowlingkägla men höll sig upprätt. Hon stod kvar vid bordet med armarna i kors och såg ned på honom.

– Ursäkta, har jag gjort dig något? sa han och riktade ögonen rakt in i hennes.

– Du lämnade mig och min mamma.

– Va? Vad säger du? sa han och tappade gaffeln så den föll i tallriken med ett skärande ljud.

– Mamma skickade dig flera brev om att hon var gravid. Som du aldrig brydde dig om att besvara.

Det blev tyst. Han gnuggade handflatorna hårt och länge mot ansiktet – över ögonen. Hon stod med händerna i sidan och glodde på honom.

– Men säg nåt då! sa hon.

Ett äldre par steg in genom entrén. Hon ilade iväg för att möta upp dem. Han sa något men hon hörde inte.

Hon jäktade inte med de nya gästerna – hon pratade och skämtade. Han iakttog henne diskret och petade i fisken. Pepparkvarnen fick stå oanvänd.

Efter att hon pysslat om paret med menyer och vin återvände hon till bordet mitt i salen.

– Jag vill att du drar härifrån.

– Jag har aldrig fått några brev, sa han övertydligt och betonade varje ord.

– Fan, vad du ljuger. Stick härifrån! sa hon med höjd röst och försvann med hög fart ut i köket igen.

Han reste sig men satte sig åter nästan omgående. Han grävde fram ett betalkort ur kavajens insida som han sedan ljudlöst trummade mot bordskanten. Från köket hördes ljud av något som gick sönder, antagligen en tallrik. Han rördes inte av ljudet och fortsatte stirra på svängdörren av trä hon försvunnit genom.

Vinglasen hos de andra två gästerna tömdes successivt. Strömmingen kallnade. Pepparkvarnen stod alltjämt orörd.

När hon slutligen visade sig på det kaklade restauranggolvet gick hon avslappnat och stadigt. Paret viftade aningen med sina tomma vinglas men fick ingen uppmärksamhet.

Hon satte sig ned vid mannens bord. Mittemot honom. Han ryckte till lite som reaktion på tilltaget – lutade sig bakåt. Han höll upp betalkortet en aning.

– Jo, jag tänkte... jag måste ju betala. Sen går jag. Omedelbart. Jag lovar, sa han och försökte ge henne kortet.

– Vänta. Jag vill inte att du går. Jag vill prata med dig.

Han la ned plastkortet på bordet. De satt tysta en liten stund och undvek ögonkontakt.

– Smakade det inget bra? sa hon och nickade mot tallriken och kvarnen.

– Jo, men...

– Jag förstår. Man kan tappa aptiten när servicen är asförbannad, sa hon och log.

– Ja... jag får se om jag även vågar beställa efterrätt, sa han och log han också.

Sen skrattade de båda två.

De såg på varandra, liksom undersökande.

– Har du verkligen inte fått några brev!? Har hon inte ringt eller nåt?

– Nej. Jag vet inte vad som kan ha hänt.

– Mm... vi får väl träffas alla tillsammans och reda ut det här.

– Oj då.

– Ja, oj då. Välkommen till familjen, pappa!

– Tack, sa han stilla.

Det äldre paret ropade på henne och hon reste sig långsamt upp för att gå från bordet. Men hon dröjde sig kvar stående och såg på honom.

– Vi får snacka mera sen, sa hon. Men en sak vill jag säga nu på en gång.

– Ja, vadå? svarade han och sträckte på ryggen.

– Jag har en tvillingbror.

– Va? Är det sant? Har jag en son också!?

– Nej... nej, jag skojade bara.

Sen gapskrattade hon och gick iväg för att hämta mer vin till sina törstiga kunder.

‍

‍

Ellef Hersoug är poet och författare, bosatt i Stockholm. 

‍