HON BÖRJADE bli större och hennes minnen från åren som gått var suddiga. Hon kom svagt ihåg en kvinna som kramat henne och matat henne med bröstet. Någon direkt tidsuppfattning hade hon verkligen inte. Alla hennes minnen kretsade kring grottan där hon hade bott hela tiden, och där hon fortfarande bodde. Och två stora händelser. Först, när kvinnan som matade henne lämnade grottan en dag och inte kom tillbaka. Och en kort därefter, när draken kom in i hennes grotta. Men hon kände inte till begrepp som drake eller kvinna eller mamma, faktum var att hon hade inget språk alls.

Hon hade vuxit upp med draken där i grottan, klimatet var varmt, med två gulröda solar och korta nätter, så den svala luften i grottan var inget problem. Hon hade börjat göra utflykter från grottan och prövat sig fram för att hitta olika ätbara rötter och frukter. Med tiden hade det blivit ett litet matlager längst in i grottan.

Utanför grottan, som låg innanför en avsats, en liten bit upp på en bergssida, kunde man lätt ta sig ner till en grönskande dalgång som böljade så långt man kunde se. Längst där borta kunde man ana konturerna av en bred bergskedja. 

Dalen var rik på vackra träd och andra växter och många av dem bjöd på ätbara frukter i sprudlande färger. Ovanför grottan reste sig berget högt och brant och en liten bit från den fanns ett vattenfall som gav upphov till en liten sjö som mynnade ut i en flod. Floden i sin tur ringlade stillsamt genom dalen och gav den förutsättningar att växa och grönska. Dalen var för henne en rofylld plats och där levde också andra varelser. Men hon levde hela tiden åtskild från de andra. Det var som om draken utgjorde en gräns mot dem.

*

Draken blev allt större och ganska snart fick den inte plats i grottan. Den var till och från borta långa tider, men varje gång kom den tillbaka och låg på marken utanför hennes grotta. Till slut var den väldigt stor och hade stora intensiva, helsvarta ögon. Den hade ganska korta ben, som den kunde vika under sig och på det sättet ligga mot marken. När den första gången kom in i grottan hade hon känt en primitiv skräck och hade tryckt sig mot väggen längst in i grottan och skakat i hela kroppen, men ganska snart kände hon instinktivt att draken var där för att ge henne värme och skydd. Det dröjde inte länge förrän hon sov under den ena vingen, tätt intill drakkroppen.

Hon kunde inte för sig själv formulera vad hon kände, men på något sätt hade hon känslomässig kontakt med draken och det verkade ömsesidigt. På det sättet blev det helt självklart att hon en dag skulle klättra upp på drakens hals och följa med när den flög iväg.

*

Vid det laget hade hon vuxit från flicka till ung kvinna och att naken klamra sig fast runt drakens hals, tätt mot drakkroppen, var en sensation för henne. En känsla som var intensiv på flera sätt.  Inte bara det att flyga, utan också en känsla som spred sig i hela kroppen. Hon höll sig fast och försökte se vad som fanns därnere. Första gången de flög tillsammans såg hon att dalen var vidsträckt och slutade vid bergskedjan längre bort, men dit flög draken inte.

Redan då, under den första flygturen, märkte hon att draken talade till henne. Det var inget som kunde höras annat än i hennes huvud, men hon fick ord av henne, draken var av kvinnokön. Gradvis skapade hon ett språk som kunde talas ut högt och som kunde beskriva saker som grotta, dalgång och drake. Och, redan vid första flygturen, märkte hon att varelserna där nere i dalen var rädda för draken, de sprang åt alla håll och gömde sig när hon kom flygande. Och de fick god förvarning, de kraftiga vingslagen hördes lång väg. 

Det var på det sättet hon fick reda på sitt namn: Alisla. Det tog lång tid för henne att lära sig att säga sitt namn, trots att det hördes klart och tydligt inne i hennes huvud. Men till slut kunde hon säga det. Det var då hon fick veta att drakens namn var Ruxandra. Namnet verkade på något sätt bekant för henne, men hon kunde inte förstå hur eller varför. Efter det utvecklades hennes språk i rask takt och hon kunde snart tala flytande, ett mjukt och vackert språk.

*

Efter den första flygturen inträffade två viktiga förändringar. Alisla började sova på drakens rygg och var alltid med ute och flög. Efter ett tag märkte hon att hon började växa ihop med Alisla och det var en god känsla. Varje flygtur märkte hon hur hon mer och mer blev ett med draken och till slut blev hon en del av drakens kropp. 

Trots att hon blivit en del av draken, fanns hennes personlighet och medvetande kvar. Det var på flygturerna hon började ana en ny känsla från varelserna där nere, hon började känna en känsla som var både en otäck lukt och ett genomgripande obehag. Ruxandra förklarade för henne att det fanns onda och goda. Själva tillhörde de båda det goda, men det fanns mycket ondska i den här världen. Det hon kände från dem där nere var ondska.

Så kom den flygningen då varelserna där nere försökte skada dem. De flydde inte till gömställen som vanligt, utan stod upp och sköt mot dem med något som Ruxandra senare förklarade var pilar och pilbågar. Det var en chockartad upplevelse för Alisla som inte hade funderat djupare på vad det där med ondska kunde innebära. Men inte alls så chockartad som när Ruxandra fällde in vingarna och störtdök mot varelserna därnere. Som de hade gjort tidigare flydde de nu åt alla håll, men den här gången hände något annat. Ur Ruxandras käftar sprutade eld, en lång och kraftig stråle av eld svepte över marken där nere. Alisla förstod inte vad som hände men Ruxandra förklarade att det var drakens hemlighet, att kunna spruta eld. Och, som Alisla kunde se själv, med den elden kunde hon förinta allt i sin väg. Kvar efter överflygningen var en mängd rykande högar och många bränder. Inga varelser fanns kvar. Ruxandra förklarade att de rykande högarna var vad som fanns kvar av varelserna.

Alisla kände att hon inte förstod. Var de goda? Hur kunde det vara så? När allt var förintat under dem? 

Ruxandra förklarade igen. Du kommer att förstå, vi är de goda. Det är vår uppgift att stå emot det onda. Och nu kan vi inte vara kvar här längre. Men det gör ingenting, det är dags för dig, för oss, att gå vidare. 

*

Alisla förstod att de skulle lämna grottan och dalen, kanske skulle de nu flyga bortom bergen. Vad kunde finnas där? Men Ruxandra gav inget svar. I den korta natten lämnade de dalen och flög mot bergskedjan. Det var långt dit och Ruxandra flög högt över marken för att komma över bergskedjan. När de kom närmare såg Alisla att bergssidorna var klädda med gröna träd en bit upp från dalen, längre upp var det rena bergssidor. Så, plötsligt, i soluppgången, bröt de över bergstoppen och ett helt nytt landskap öppnade sig för dem. Först en tät grön skog, följd av väldiga grönytor som längst bort gränsade mot något som Ruxandra förklarade var det oändliga havet. 

Alisla tyckte att havet verkade vara något härligt, på den goda sidan. Men det som fångade hennes uppmärksamhet var oändliga rader av drakar lika som Ruxandra. Alla med höjda huvuden riktade mot dem där de kom flygande.

Hennes medvetande fylldes av en kakafoni av känslor från drakarna där nere. De tycktes alla ropa Alisla! Alisla! Drakdrottningen! Vår drottning har kommit hem! 

Drakdrottning? Hon förstod inte och när de landade mitt ibland drakarna och hon såg hur de alla böjde sina halsar i vördnad, mot marken, blev hon lite rädd. De har väntat länge på dig, förklarade Ruxandra. Ända sedan du föddes i grottan. Det är förutspått att du ska leda oss drakar genom stora prövningar som kommer snart. Det är förutspått att du är drakarnas drottning och nu är du här. 

Alisla förstod att den ondska hon känt av i dalen bara var en liten kraft jämfört med den som skulle komma över havet, med målet att förinta alla drakar. I den stunden fick hon se Ruxandras minnen och såg de mest fasansfulla stridsscener med många nedkämpade och stympade drakar. Men, varför jag, undrade hon. Ruxandra förklarade. 

Förstår du inte? Jag är kvinnan som tog hand om dig när du var nyfödd, jag försvann och kom tillbaka som drake. Känner du inte igen mig? Jag är du och du är jag. Vi är ett.

‍

Ulf Broberg är författare och frilansjournalist, med bakgrund såväl lokalt som centralt i Sveriges Radio. Ulf är ordförande i Uppsala Stadsbiblioteks vänner.

‍