I Lars Hägers senaste diktsamling, skriven på fri vers, får vi möta ett diktjag i ett tillstånd av själslig intermezzo, så frånkopplad från sin egen realtid att läsaren genast fastnar i samma händelsehorisont. I bokens första mening förklaras diktjagets existens som i “bortvänd tid”, och det är talande för hela diktsamlingens övergripande tema. Diktjaget är näst intill bortvillad i en bortvänd tid, en tid där minnen, händelser och känslor existerar oberoende av när de inträffade. Allt svävar runt i samma sfär på samma gång. Som läsare går vi trappan ner i någons tankegångar. I början befinner vi oss i dimman, som ett tjockt brus. Men desto längre vi vandrar desto klarare blir texterna och desto tydligare ser vi den verklighet som Häger gömmer från oss i symboler och flyktiga tankar om bortglömd frukt under äppelträden och stegar ner i oändligt mörker.

‍

Välja överhuvudtaget välja

när det bara finns riktningar

likadana, asfalterade

miltals över slätten

s. 86

‍

Häger arbetar mycket med att tolka tankar och tankesätt. I dikten på sida 86 synar han illusionen av att ha ett val, samtidigt som han förlöjligar de val som människan har skapat i vår asfalterade värld. Han förmedlar en melankolisk och apokalyptisk känsla, inkapslad i en subtil skildring av svensk natur och ett svenskt liv. 

Invirat mellan tidens draperi skymtar en kärleksrelation. Häger skildrar känslan av en gången relation i en tyst ton. Den är total men nekas samtidigt av diktjaget och framställs till och från som något avdramatiserat. Det blir en rå betraktelse av hur en gången relation kan upplevas: som någonting som fortfarande pågår, trots att det utan tvekan är över. 

‍

Förbrukat: skrattet
‍

Början och slutet hänger 

samman: bilden av henne

knappt förändrad efter

ett liv, tecknen -

grönska, syrendoft
‍

Dukar av bersåbordet, hunden

ger den mat

Det fortsätter regna

jag vaktar inga fångar

äger ingenting

Det pågående får mig att verka beständig -

att hon vill

träffa mig ibland i drömmen

s. 45

‍

Denna diktsamling är för de som ångrar mycket, som vill förkovra sig i en misär för att komma ut på andra sidan av en sorgeprocess. Det gör Häger väldigt fint; han låter dikternas uppbyggnad långsamt färdas från att likna Dantes nedgång i helvetet och de antika sagornas mytologi till att i bokens senare hälft alltmer spegla vardagen och en verklighet som kan vara svår att tampas med om man inte får dölja den i symbolik. Det ser vi till exempel i en av de senare dikterna “Sabina med kaffekorgen”, som är en av de få dikterna där namn nämns och som känns noggrant förankrad i vår nutid. 

‍

Sabina med kaffekorgen
‍

Sabina med kaffekorgen

pratar om klimatet om åren

vi tillbringade      tillsammans

[...]

Vi kramade varandra

hon hade förändrats

inte längre föräldrarnas

prinsessa

s.124

‍

I bokens sista dikt skymtar ett litet hopp där läsaren har vandrat ut ur diktjagets interna intermezzo och in i ett samband istället: sambandet mellan alla människor och det vi har att jobba med när vi drar runt på oss själva. 

‍

Cement
‍

De hällde kol i mina händer

inte för att rita med
‍

kol som glöder från en annan 

plats. Av tacksamhet
‍

Höger hand brann inte

den bestod av en sorts betong
‍

som bygger städer -

undrar var och hur
‍

den kom till mig

s.130

‍

Kolet som brinner i generationerna före oss händer förs över i form av det allomfattande mänskliga arvet till Hägers händer, och det förundrar honom att någonting av tacksamhet och styrka nog att bygga städer förtjänar att innehas av honom. Trots förundran befinner han och vi oss alla i ett sammanhang, det är en ovillkorlig trygghet vi innehar hur rädda vi än är för att leva.

‍