HÖSTEN det här året var inte gyllene och färgsprakande, med löv som virvlade kring fötterna. Tvärtom – i luften låg ständigt en doft av fukt och förruttnelse, himlen var stålgrå och löv blandade med lera bildade en klafsande massa på trottoarerna. Anastasija höll just på att dricka upp sin andra kopp kaffe för dagen och stod vid fönstret, där hon följde regndropparna som långsamt rann nerför rutan. Hon rycktes ur sina tankar av knackningen på dörren. 

Halvvägs dit stelnade hon till. Det var något märkligt med den knackningen … Den hade en rytm. En rytm hon kände alltför väl, även om hon inte hade hört den på många år. Så brukade hon och hennes väninna alltid knacka – deras hemliga kod. Hon kunde inte tro sina öron men gick ändå fram till dörren, och när hon öppnade den stod hon där.

“Det var länge sen,” sade Marho. “Du måste följa med mig till Synjak. Nu”.

“Vad? Har du blivit galen? Vi har inte setts på så många år och du bara dyker upp utanför min dörr och släpar med mig dit?!”

Anastasijas inälvor tycktes plötsligt dra ihop sig och andningen blev svårare.

“Anastasija … Vi gav varandra ett löfte … när vi var tretton lovade vi att alltid hjälpa varandra, vad som än händer. Utan frågor, minns du? Det här är just det ögonblicket. Jag ber dig, Anastasija. Du lovade …”

Plötsligt känner Anastasija att rummet blir kallare, hjärtat slår snabbare. Hon försöker avläsa något i Marhos ögon, precis som hon brukade göra i barndomen. Men nu är de så otroligt svarta att det är omöjligt att avgöra vad hon tänker. Anastasija förstår ingenting. Men hon tänker hålla sitt löfte. 

“Vi går. Nu”, säger hon.

Marhos ögon får genast samma glimt Anastasija minns från tiden i Synjak. Den glimten som alltid dök upp när hon föreslog någon galen idé, till exempel att skolka för att palla frukt i grannens trädgård. 

Resan känns som en evighet. Det är konstigt att prata med Marho igen. De har inte haft kontakt sedan Marhos pappa blev dödad, eftersom hon flyttade hemifrån. Anastasija minns dock begravningen. Soldater. Tårar. Den stängda kistan. Var hans ansikte verkligen så illa skadat?

Slutligen kör de in i byn. Gatorna är ovanligt tomma och tysta.

“Det är här.” Marho pekar på ett mörkrött hus och stannar bilen.

“Vad gör vi här exakt? Det har du inte berättat”.

“Minns du att min pappa alltid brukade ha med sig en bok med poesi? Alla trodde att den hade gått förlorad men den är här. Jag vet det”.

Innan Anastasija frågar något mer stiger Marho ut ur bilen. Anastasija springer efter henne. Dimman är så tjock att hon inte ser var hon sätter fötterna.

“Jag går till källaren och du kollar huset”, säger Marho och går ner för trappan.

Anastasija förstår inte varför boken är så viktig. Men ett löfte är ett löfte. Hon letar på hyllorna, i lådorna, under sängen. Ingenting.

“Marho? Har du hittat den?”, skriker Anastasija men får inget svar. “Marho!”. Tystnad igen. Anastasija börjar gå ner till källaren.

Det är helt mörkt här. Hon tänder ficklampan på mobilen och först ser hon bara väggar täckta av damm. Sedan tittar hon på golvet.

Där ligger Marho med en bok i sina händer. 

“Marho?” Anastasija går närmare och då ser hon Marhos livlösa ögon och hennes vita hud.

Anastasija faller på knä och tar Marhos hand i sin. Den är lika kall som golvet och täckt av torkat blod. Hon måste ha varit död i flera dagar. Och boken som hon håller i händerna är öppen på en sida med bara ett par meningar skrivna: “Jag har hittat pappas bok. Nu ska du ta den. Tack för att du var min vän, Anastasija”.

‍