JAG SITTER vid köksbordet med ett glas vin. Det skymmer ute och mina händer darrar av nervositet. Imorgon ska jag vara på mitt nya jobb. Tankarna snurrar:

”Tänk om jag inte alls klarar av det? Tänk om jag gör bort mig?” 

Min man lutar sig mot dörrkarmen, tar en klunk vin och frågar: ”Så, är du redo för en ny utmaning?” Jag nickar lite osäkert och tar ett djupt andetag. ”Det blir toppen ...”

Klockan är 8:00 när jag kommer in i glashallen. Receptionisten ser stramt på mig genom tjocka glasögon. Hon stirrar som om hon funderar på om jag verkligen hör hemma här.

”Namn?” frågar hon kort utan att titta på mig. 

Mitt hjärta hoppar över ett slag. Jag hör mig själv säga: ”Eh … mitt?”

”Nej, dina barns”, svarar hon.

Hon matar in mina data och räcker över mitt passerkort. ”En kollega kommer snart och hämtar dig.”

Sabine visar mig kaffehörnan. Där står Martin och dricker sitt kaffe. Sabine ler mot mig: ”Hur tar du ditt kaffe?”

Jag tvekar och känner hur svetten börja pärla i pannan. Sanningen? Jag är mer en te-människa. Så jag viskar: ”Jag dricker helst te.” Det blir tyst och de andras blickar fastnar på mig. Jag tror att det är bäst att gå till min plats.

Några minuter senare kommer Sabine med en latte macchiato åt mig, blinkar och säger: ”Öva på den här.” ”Tack!”, säger jag. När Sabine går tillbaka till sin plats andas jag ut. ”Min första framgång”, tänker jag.

Jag vänder mig mot datorn och ser att mejlikonen blinkar. 40 olästa mejl. Jag planerar:

Filtrera ut de viktigaste mejlen

Skapa en mappstruktur

Beta av dem systematiskt

Två klick senare har jag råkat arkivera allt. Inga mejl kvar. Jag stirrar på skärmen och tänker: ”Skit!”

Plötsligt dyker Martin upp, klickar lite och alla mejl är tillbaka. ”Tack så mycket. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan din hjälp!” säger jag. ”Det är lugnt. Du är varken den första eller sista som har det problemet”, skrattar Martin.

Till lunchmötet ska jag kopiera några papper. Då händer det: Jag rycker i fel lucka, tonern sprutar överallt och maskinen hostar fram tomma ark. En kollega dyker upp och ler: ”Behöver du en manual? Den där är bångstyrigare än man tror.” Tio sekunder senare rullar kopiorna fram som i en dröm. Jag torkar av tonern från händerna och känner mig plötsligt lite duktigare.

Efter lunch ringer telefonen och jag svarar så professionellt jag kan: ”Nilsson & Partner. Vad kan jag göra för dig? …”, sedan letar jag efter knappen ”koppla vidare” men hamnar på ”håll”. Jag hör min egen panik i högtalaren. Hela kontoret lyssnar. Martin viskar i mitt öra: ”Inte håll. Tryck på ”koppla vidare”!”

På andra försöket funkar det bättre: ”Nilsson & Partner.” Jag kopplar vidare. Ytterligare en liten vinst.

Dörren ut till takterrassen står på glänt. Jag tvekar kort men tar mod till mig. Sabine har tagit med sig ostmackor och räcker en åt mig. ”Alla klantar sig första dagen”, säger hon och ler. Jag sätter mig, tar en tugga och blickar ut över takåsarna. Sakta försvinner spänningen i kroppen.

Efter pausen sitter vi i konferensrummet. Emma delar ut utskrifter: ”Från och med nu tar du hand om kalendern och mötesprotokollen.” Jag antecknar allt och känner ett litet hopp tändas: Jag kan det här. När mötet är slut ser hon på mig och säger: ”Bra jobbat. Vi fortsätter imorgon.” Jag svarar utan att tveka: ”Absolut!” Jag är på.

Hemma igen. Jag står bredvid min man. Han med sitt vinglas, jag med min tekopp. Han ler och säger: ”Så går du dit imorgon igen?” Jag tar en klunk och känner ett pirr i magen: ”Ja, jag tar med en termos latte macchiato och en extra tepåse som backup.” Vi skålar. I vårt lilla kök känns hjärtat plötsligt lättare. Min första dag har varit ett kaos men jag längtar redan till nästa.

‍