INGENTING har förändrats här. Den tomma vägen bland höga barrträd känns märkligt bekant. Det var kanske trettio år sedan han körde hit på en motorcykel som han lånat av sin pappa. Mamma visste ingenting. Det var såren på knäna och den trasiga motorcykelramen som sedan avslöjade hemligheten. Han ler för sig själv och kör vidare. Han vet exakt var han ska parkera – en plats vid en liten stig som leder in i skogen. Han kliver ur bilen och känner genast en vindpust och doften av skog. Vad synd att hans barn aldrig fått känna det.

Stigen är slingrig och har många korsvägar. Det är lätt att gå vilse om man inte känner till området mycket väl. Som barn var han tvungen att gå ut ur skogen för att möta sina vänner och visa dem vägen hem till sig. Ibland visade han dem med flit en längre väg så att de inte skulle kunna hitta tillbaka på egen hand. Det var väldigt roligt, särskilt eftersom ingen någonsin misstänkte det. Än idag tar han den längre vägen, för sin egen skull, för att se sjön där han brukade fiska med sin pappa när han var yngre. Pappa fiskade för nöjes skull och släppte ofta tillbaka fiskarna i sjön. Han kände till alla arter. Ibland bad mamma dem att hämta några fiskar så att hon kunde steka dem. Det var de bästa middagar han någonsin ätit. Nu står han och tittar ut över sjön och undrar om det fortfarande finns fisk i den.

Sjön är väldigt liten – han är inte säker på om den finns på kartor men den är verkligen vacker. En bit längre bort syns en liten strand som inte är möjlig att nå vid en första anblick, men mamma kände till ett sätt att ta sig dit. Den ser exakt likadan ut som för trettio år sedan. Vattnet i sjön var alltid mycket kallt även under varma somrar, men han skulle alltid bada där i flera timmar ändå. Han har så fina minnen från den lilla stranden.

Han bestämmer sig dock för att gå tillbaka till stigen och fortsätta vidare. Det är inte långt kvar till huset. Han märker det på fåglarnas kvittrande, som blir starkare ju längre han går. Han tänker på sin familj i staden och är ledsen över att de inte kunde följa med hit och höra det. Hans barn har aldrig upplevt barndomen på landet.

Solstrålarna tränger igenom trädens kronor. På avstånd syns redan den stora gården. Skogens doft förvandlas till lukten av äng och vilda blommor. Han skyndar på stegen. En märklig känsla griper tag i hans hjärta. Nostalgi. Livet hade gått så fort sedan han sist var här. När han tog farväl av sina föräldrar och den gamla hunden hade han tagit stigen genom skogen – den som ledde till den tomma vägen bland de höga barrträden – där han också tagit farväl av sitt tidigare liv. Nu står han här igen.

Han ser en äldre kvinna långsamt komma ut ur det stora huset. Hon är klädd i svart och hennes ansikte är täckt av ett tunt tyg. Mamma. Han går fram till henne och omfamnar henne. ”Jag kan inte ta in att han inte finns mer”, säger hon. Molnen har skymt solen. Allting har förändrats här.

‍