JAG LIGGER i sängen och försöker dämpa mitt pulserande huvud. Vädret spelar sin aggressiva pjäs därute. Jag vet inte om det också blixtrar eller om ljusblixtarna bara finns tack vare min fantasi och återkommande pulser i min hjärna. Kanske är det dags att börja andas långsammare. In, ut, in, ut. Förr tyckte jag att sådana övningar var överskattade, men de hjälper egentligen. Jag ser inga blixtar längre och på ett sätt har ljudet blivit svagare. Mina djupa, höga andetag slutar, jag öppnar ögonen och det som möter mig är något helt annat än vad jag förväntat mig.

Det första jag urskiljer är klockan på väggen som visar att det är halv tre på morgonen. Jag ser olika sladdar som sitter på mitt bröst, mina båda armar och delvis även i min hud. Jag tittar åt vänster eftersom pipljudet börjar om igen och ser en konstig maskin som står bredvid sängen. Med en gång blir det glasklart för mig. Jag är på ett sjukhus! Sladdarna som jag har på eller i min kropp är troligen för att övervaka mina kroppsfunktioner, och maskinen styr droppet som jag får. I ögonvrån ser jag en gardin och det enda som verkligen intresserar mig är andningen jag hörde för en stund sedan, eller snarare dess ägare. Frågan ”Är det någon här?” blir plötsligt den svåraste utmaning jag någonsin ställts inför i mitt liv. Kanske har jag hittat på det här, undermedvetet önskat att någon, till och med en främling, skulle vara här med mig. Så jag väntar på det första steget, ett initiativ från personen som kanske är där. Jag väntar på någon rörelse, ett knarrande från sängen eller ännu ett djupt andetag.

“Var är jag?” Min röst räcker inte till vid första försöket, så jag harklar mig och upprepar: “Var är jag? Och varför?” “Du är på en säker plats”, svarar en lite grov, men varm kvinnoröst. “Vi behöver inte veta varför.”

Rösten väcker en konstig känsla av lugn i mig. Hon säger två korta meningar och det räcker för att jag ska känna mig trygg, tryggare än för en minut sedan. “Jag heter Elin. Jag tror att jag kan ha haft någon sorts attack”, säger jag, och kvinnan suckar igen. “Elin, du kanske borde undersöka det närmare, och om dina nära och kära också har liknande problem, så …”. Hon har rätt, jag blir förvånad över att hon träffar rätt med min närmaste familj, där både mamma och pappa kämpar med olika psykiska problem. “Det lugnar mig faktiskt lite att ha sällskap här”, förklarar jag. “Ingen fara, Elin”, kommer det tillbaka, “jag är ju här med dig.” Jag svarar direkt: “Tack, det är något som jag verkligen uppskattar. Att ha någon bredvid sig som man kan prata med är bättre än att …” “… bara ha en konversation med sig själv”, fortsätter grannen precis som jag ville säga. ”Men nu är det verkligen dags att sova igen”, säger grannen. ”Sova nu? Det kan jag inte tänka mig”, svarar jag. “Om du vill kan vi andas tillsammans”, föreslår hon och vi gör det. Jag känner mig levande på ett sätt som jag inte har gjort på länge. Det verkar som om vi är en gemensam organism i några sekunder.

Jag andas djupt och lungorna fylls med frisk luft som ute i skogen. Plötsligt hörs öronbedövande ljud och rött ljus fyller hela rummet. ”Hallå, vad är det?”, ropar jag, men får inget svar. Jag ställer mig upp, drar bort gardinen bredvid mig och tittar på sängen där den gamla kvinnan ligger – livlös. Ansiktet är blekt. Ögonen är öppna. Hon är väldigt lik någon jag känner, men tyvärr kommer jag inte ihåg vem det är som ser ut precis som hon. Jag är helt förstenad. Mina ögon vidgas. Jag känner min puls. Hjärtat slår snabbt och hårt. Jag ropar till kvinnan om hon hör mig och att hon måste vakna. Ingenting händer. Jag kommer inte ihåg hur hjärt- och lungräddning fungerar. Jag försöker komprimera bröstkorgen och gör det tjugo, trettio gånger. Kvinnan gör fortfarande ingenting och ligger i sängen som en docka.

Då öppnas dörren och en städerska kommer in. ”Har hon avlidit?” frågar hon och stänger samtidigt av alla maskiner. Det blir tyst i rummet och jag vågar inte svara. Städerskan fortsätter sitt arbete. Troligen har hon inte förväntat sig att jag ska svara. ”Nu kan jag äntligen städa rummet”, säger hon sedan. ”Då har alltså Elin Bonander somnat in.”

Elin Bonander? – Det är ju jag. Alltså det var jag. I framtiden.

‍