JONAS MODIG har i decennier rört sig i litteraturens mittpunkt, både som prisbelönt poet och som förläggare. I hans tionde samling, Passage för simsvaga fiskar (2025), märks den erfarenheten i en nästan kirurgisk precision. Jag fastnar direkt för rytmen. De drygt 40 dikterna växlar i tempo och tvingar mig att fysiskt sakta ner eller öka farten i min läsning. Modig placerar oss ofta som betraktare utanför glaset: ”Som om vi står i en trädgård utanför deras hus, / tittar in genom fönstret och ser hur de rör sig” (s. 7). Det är en stum natur som agerar fond, en sorts nordisk svalka som påminner om en mer avskalad Tomas Tranströmer. 

I ett samtal med poeten Erik Lindman-Mata liknade vi rytmen som poeter skapar och ser i sina dikter som ett slags Tetris i både skrivandet och läsandet – en följd där varje ord faller i en exakt noga tilltänkt vinkel och fart. När jag läser Passage för simsvaga fiskar känns det som att jag läser dikterna exakt så som de är skrivna, men jag är inte naiv nog att tro att det är sant. Kanske är det en av faktorerna som gör vissa poeter så uppskattade och läsvärda, den

nästan barnsligt belönande känslan av att ställa något helt till rätta, där varje ord faller på sin uttänkta plats. Som i ”Fragrancia” (s. 10), där en gestalt vid stranden framstår som en skulptur ”renspolad / av stormar som passerat, som dunstat bort / i långa torrperioder, höstmörker och snö.” Ur de inledande dikternas mer melankoliska och köldslagna ton läser jag Fragrancia som en varm dagdröm. Det finns något apokalyptiskt i botten här som jag inte helt kan sätta fingret på, ett avsked som går bortom ängslan över den annalkande klimatkatastrofen. Det är som att diktjaget befinner sig i en korridor mellan framtid och nutid letandes efter någon eller något i lugnet efter stormen. Naturen observeras noggrant men fungerar främst som en kuliss, där dikterna ger sken av ett avskärmat lugn som infinner sig först efter att katastrofen dragit förbi. En arkeologisk blick över allt som blev.

En bit in i samlingen går Ville Vessla i Tiveden och Edmunds dröm närmast att likna vid prosalyrik. Referenserna är många och språket färggrant. Här upplever jag att den dramaturgi Jonas Modig hitintills byggt upp för en kort stund tappar det koncisa fokus jag uppskattar. Orden och insticken blir väldigt många och rytmen närmast hektiskt, vilket medför att framförallt den förstnämnda dikten kollrar bort mig som läsare. Det blir ett tillfälligt hack i skivan, därefter återfinner samlingen sin röda tråd: Men från Berga by bärs Olle Spelmans kista / den långa vägen över ängen, den evigt gröna. / Döden, som dansat genom Himmelmora mo, ger sig inte. / Och djupt i skogarnas ro stämmer Brogren ännu fiolen / i timmerkojan medan det tjuter i Lammeloms sprickande is / och vi somnar som i dikten medan elden falnar och dör.] (s.22)

‍

‍

Passage för simsvaga fiskar är i min mening som vackrast i de stycken där naturen agerar bakgrund till de stora frågorna: om elden, livet, döden, kärleken och släktskapens band. På köpet bär det ofta med sig ett pittoreskt Sverigesom känns lika svunnet varje gång vinterns klor fått grepp. Men här är också musiken närvarande, ofta som metaforer för den dissonans och det missljud världens tillstånd tycks skapa hos både Modig och naturen själv. I slutet av samlingen bär den svidande samtidskritiken klarspråk och sätter ord på den postapokalyptiska känsla jag tidigt försökt sätta fingret på. Som i ”Jag somnade i stolen” (s. 52), där en ollonborre landar på ett skrivblock innan den flyger ut ”över det öde land som en gång varit skog.”

Sammantaget sett är Passage för simsvaga fiskar en väl läsvärd diktsamling. Språket är i stora drag koncist, precist och med flera raffinerade undertoner som uppmuntrar till omläsning. Klimatet, naturen och människan som irrar däremellan fungerar som bärande balkar för Modigs senaste verk. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att dikterna inte riktigt slår an på ett känslomässigt plan. Det är förmodligen en följd av den tidigare nämnda arkeologiska blicken; naturen betraktar, Modig betraktar, men ingen tycks riktigt känna något. Kanske har svallvågorna av den bakomliggande katastrofen ännu inte avtagit. Kanske befinner sig både människa och natur fortsatt i det stumma tillstånd av chock som föregår den slutgiltiga tystnaden. 

‍

FAKTA

Modig har tidigare tilldelats Samfundet De Nios särskilda pris (2014) och Kallebergerstipendiet (2015). Han har därtill arbetat som förläggare och förlagschef i många år.

‍

‍

Erik Spelmans är poet, översättare och en del av redaktionen för Upplitt magasin.

‍