EN TRASDOCKA. Jag kände mig som en gammal trasdocka som otaliga barn hade slängt i väggen och runt rummet på dagis. Kraftlös, ensam, utan egen vilja. Men nu var jag inte på dagis utan på sjukhuset och hela kroppen värkte. 

– Toppen …, tänkte jag. Precis vad jag behövde just nu.

Tänk så svårt det är när man är tvungen att stanna på ett ställe. Man kan inte arbeta, umgås med vänner eller vattna sina krukväxter. Eller prata med sina föräldrar. Mamma kommer att bli så arg för att jag inte var mer försiktig.

Hon har alltid varit den perfekta mamman. Hon steg upp klockan sex, städade huset, lagade lunch och middag, tvättade våra kläder. Sedan läste hon en godnattsaga för oss, gick och la sig, och nästa dag började allt om igen. Som en cirkel. Det var hennes liv, inget annat. Eller så kändes det för mig.

När jag blev gravid fick jag panik. Jag blev rasande på mig själv. Mitt liv var ju perfekt som det var. Före testet. Att föreställa sig att livet skulle förändras till något som liknade min mors var oacceptabelt för mig. Nåja, till skillnad från mamma hade jag ingen man. Och jag var redan 35.

– Jag måste jobba, jag vill jobba hårt, mumlade jag. Jag måste stiga upp på morgonen, gå till kontoret, kontakta mina kunder, fylla i rapporter, gå hem, avsluta mitt arbete, sova och sedan göra det om och om igen. Det var mitt mål ... Eller? Märkligt nog somnade jag trots att det surrade i hjärnan på mig. Säkert var det smärtorna och medicinerna. Och också lättnaden att fostret var borta. Eller … barnet?

När jag vaknade tänkte jag på det här med kontroll. Det var mitt mål. Och jag har nästan uppnått det. Jag har kontrollerat nästan alla aspekter av mitt liv. Men när testet blev positivt förlorade jag lite av kontrollen. Och när jag åt mitt i natten för att jag var så hungrig förlorade jag lite mer. Eller när jag inte kunde behålla maten i magen. När det började påverka mitt arbete var det slut. Jag behövde ta bort det här hindret från min väg. Så det gjorde jag. Jag löste problemet ensam, vilket är någonting som starka, självständiga kvinnor gör. Heja mig! Igen.

Och nu ... Nu när jag inte kan göra något annat än att ligga här och tänka, har jag en konstig känsla. Ånger? Eller sorg? Kanske flera känslor samtidigt. Fan också! Varför känner jag att jag vill börja tjuta?! Lägg av!

Minnet av mamma och hennes famn var plötsligt så klart att jag nästan kunde se henne framför mina ögon. Och hennes mjuka röst, viskande, sa att vi barn var det bästa i hennes liv. Min famn var tom, jag hade inte någon som jag kunde viska sådana saker till.

Sjuksköterskan kom in i mitt rum. Hon får ju betalt för att ta hand om mig. På något sätt kändes det både komiskt och ömkligt. Jag tänkte att jag nog skulle må bättre imorgon. Och säkert kommer jag att må bättre när jag har fattat beslut om vad det är som ska vara det bästa i mitt liv.

‍