DET ÄR en felaktig föreställning hos oss människor att våra problem i världen är många. Människan agerar, reagerar och får återkoppling på sina handlingar i världen enligt ett någorlunda gemensamt mönster. Skillnaderna ligger främst i kultur och språk – och dessa kan, om vi betraktar dem ur det perspektivet, ses som ”delproblem”. Det egentliga problemet för människan i denna värld är ett enda – och det är fördomar och trångsynthet.
Krig, plundring, mord, våld och konflikter i alla former – alla chockerande och märkliga händelser i världen, från dåtid till nutid – har sin rot i just detta: fördomar. Människan förvandlar i sitt sinne en viss tanke eller idé till något heligt, till en del av sin identitet. Hon tror att om hon förlorar denna tanke eller överger den, så förlorar hon en del av sig själv. Och därför kämpar hon – ända till döden – för att bevara något som i själva verket inte har någon fysisk existens.
Kanske, om vi bara en gång vågar släppa taget om en stark hållen övertygelse, kommer vi att inse att vi slösat bort år av våra liv på att försvara något som i grunden inte var så värdefullt som vi trodde. Att drunkna i fördomens kärl är som att bo i ett fallfärdigt hus i åratal och endast genom dess enda fönster se ut mot en frisk och grön värld. Man längtar efter att ta sig ut, men inbillar sig att det är omöjligt att skiljas från detta utrymme. Man ser skillnaden, men är så blint fäst vid varje tegelsten i sina invanda mönster att man inte förmår öppna fönstret och lämna sitt skal.
Låt oss våga – våga sträcka ut handen, låsa upp låset och ta steget ut ur fångenskapen. Livet är en grönskande och väldoftande själ som står där ute, leende, bortom den torra och spruckna muren av våra illusioner.
Flygplatsen liknar en kyrkogård – med en avgörande skillnad.
På kyrkogården går människor bort,
men på flygplatsen är det de som anländer.
På båda platserna gråter människor –
på den ena av sorg, på den andra av glädje.
På kyrkogården är man i sorg,
på flygplatsen i förväntan och kärlek.
Hat och bitterhet glöms bort på kyrkogården –
och ofta även på flygplatsen.
Bagageutlämningen påminner mig om bårhuset:
där tas saker emot med ett leende,
Här lämnas kroppar med skrik och tårar.
Jag står på flygplatsen och väntar på någon jag älskar,
blicken sveper över människorna som anländer,
och en del av mitt sinne är upptaget av platsens likhet med dödens domän.
När jag släpper tankarna på skillnaderna
vandrar tanken vidare – inte till flygplatsen, inte till kyrkogården –
utan till världen vi lever i varje dag.
En värld där vi, trots vetskapen om det oundvikliga slutet,
lever som om vi aldrig skulle behöva gå.
Vad är det med människan
som får henne att tro att hennes ägodelar är eviga
och hennes känslor orubbliga?
Hur kan våra känslor vara så starka
för något som kan försvinna på ett ögonblick?
Vi människor är inget annat än en samling minnen.
Därför är det bättre om det minne vi lämnar efter oss är ett vackert ett.
Tänk om vi kunde sträva efter
att inte vara den där störande fläcken i varandras tankar.