”OM SNÖ är tystnad som faller från himlen, kanske regn är en mening utan slut”, läste jag en gång i en koreansk bok. Under de senaste två månaderna har jag förstått att det stämmer.

Meningen hörs nu. Den började i juni, när sommaren kom: grå, kall och våt. Jag har stått och lyssnat på det rytmiska trummandet i två månader och ännu inte förstått – meningen, menar jag. Några saker behöver dock ett slut för att kunna förstås, och det här regnet verkar aldrig ta slut. Det hjälper inte. Om något så gör det bara saken värre. Alla dessa känslor och ingen tröst att finna. Bara oändliga droppar vatten.

Mitt rum är fyllt med väskor, och de är nästan packade. De har varit det – nästan klara men inte helt – under en tid nu. Jag började packa när de första vattendropparna föll och världen ännu inte var utsuddad av regnet. Kläder, böcker, foton. Det är självklart att de ska packas ner. Men allt omkring väskorna, allt som blir kvar – vad gör man med det? Hur kan man packa hela sitt liv i en resväska? Det finns så många saker och minnen omkring mig som jag måste lämna, men inte glömma. Nej, jag får inte glömma! 

När jag flyttar kommer mitt rum inte längre att vara mitt. Huset ska säljas så att mamma kan bo närmare staden. Mina spår har ingenstans att ta vägen. Jag åker med väskorna, men de vita rektanglarna på väggen där fotona på mamma och Julia hängde stannar kvar. Och hålen i golvet där jag provade mina första höga klackar. Och doften av regn och pepparmintste. Gnisslet från fönstret när det öppnas. Jag tänker på alla kvällar som fått plats mellan de här väggarna. Det känns som om huset självt håller andan, väntar på att jag ska gå. 

Jag är osäker och jag är arg. Varför måste allt vara så förvirrande? Vad gör jag med mina spår? Varför har ingen berättat det för mig? Regnet tränger sig in även här inne. Det droppar från fönsterkarmen, men det är som om ljudet inte längre bara finns utanför. Det har bosatt sig i mig, i mitt bröst. Jag undrar om jag någonsin kan resa någonstans utan att höra det. 

Kanske är det så här spår egentligen fungerar: de flyttar med, osynliga men tunga.

Mamma knackar på dörren och frågar om jag nästan är klar. Hon säger det snabbt, praktiskt, utan att se mig i ögonen. Jag nickar, men det känns som om hon redan har gått vidare i tankarna, redan är i den nya lägenheten. Hennes röst från hallen känns redan långt borta som om hon tillhör något annat nu. Jag undrar om hon också hör regnet, eller om det bara är mitt.

Jag stänger väskan och hör dragkedjan skära genom tystnaden. När jag går genom rummet är det som om varje steg river loss något från golvet. Fönstret gnisslar till en sista gång, och jag lämnar det öppet. Regnet får stanna kvar här, i huset som snart inte längre är mitt.

När bilen startar och vi rullar bort från huset, följer regnet med. Det slår mot rutorna, raderar landskapet utanför och lämnar bara konturer kvar. Jag tänker att kanske är det så här slut ser ut: inte som en punkt, utan som en mening som löses upp i regnet.

‍