JAG ÖPPNAR ögonen. Känner smärta i alla kroppsdelar. Ser ett tak jag inte känner igen. Mitt huvud pulserar.

“Hej! Jag heter Sofia. Du är på Danderyds sjukhus. Kommer du ihåg vad som hände innan du hamnade här?” 

Hon ser på mig och väntar på svaret. Jag är torr i munnen. 

“Nej.” 

Hennes ansiktsuttryck förändras. Jag kan inte hålla ögonen öppna. Jag somnar.

‍

“Jag måste prata med henne nu. Det har gått två dagar. En bilolycka där tre personer avlider är något allvarligt”. 

Vem pratar han om? En polis kommer in i mitt rum. Om en sekund kommer mitt liv att vara över.

“Sara, jag vet att du inte mår bra men nu behöver vi tyvärr förhöra dig. Du och din familj hade en olycka på vägen till din mamma. Er bil kolliderade med en mötande bil med två unga män i. De är döda”.

“Vad säger du”? Jag hör allt han säger men förstår ingenting. 

“Kan du berätta vad som hände?” 

“Vänta en sekund. Du sa att tre personer är döda men i den andra bilen fanns det bara två män. Vem var den tredje personen?” 

Jag vill inte tänka på det. Men jag känner att något oerhört har hänt. Jag känner mig illamående. Säg det inte. 

“Tyvärr var det din dotter Anne.” 

Vad? Världen börjar snurra. Hur kan det vara sant? Min älskade lilla flicka. Jag tappar kontakten med verkligheten. Jag ser genom tårarna att mannen säger något mer, men jag hör inget. Anne. Hon finns inte längre. 

‍

En vecka senare sitter vi i kyrkan. Jag är ensam i första raden. Markus ligger fortfarande på sjukhuset. Jag vet inte hur det kom sig att jag inte blev hysterisk när jag såg min lilla dotters kropp i kistan. Hon var bara fyra år gammal. Hon såg så lugn ut. Som om hon sov. Hon hade en ljusrosa klänning på sig. Små skrapsår i ansiktet.

“De inre skadorna var för allvarliga för ett så litet barn. Vi gjorde allt vi kunde”, hade läkaren sagt.

Jag kunde inte ta in det. 

‍

Jag sitter på sängen och kramar en liten nalle. 

“Älskling, jag är hemma!”

Det tar bara en minut innan Markus kommer in i Annes rum. Han vet att jag är här.

“Sara, vi har pratat om det. Du kan inte tillbringa hela dagarna här. Vi måste gå vidare. Leva”.

Hur ska jag kunna gå vidare och leva när min dotter ligger tre meter under jorden?

“Hallå? Jag talar med dig.”

“Vad sa du?”

“Karin och Alexander har bjudit in till födelsedagsparty”

“Jag vill inte gå.”

‍

Varje gång samma sak. Hon vill inte. Det hände ju för nästan ett år sedan, för helvete. Såklart längtar jag efter vår flicka, men man kan inte låsa in sig i sitt hem och vänta på döden. Så funkar det inte. Vi ville ändå ha en stor familj. Vi kan fortfarande få barn. Men Sara vill inte göra någonting. Förr i tiden var vi så kära att vi inte kunde hålla händerna borta från varandra. Och nu? Inte en kyss, ingen kram, ingen intimitet. Efter olyckan sa jag att jag skulle vänta så länge hon behövde, men nu ångrar jag mig. Jag vill ha min gamla Sara tillbaka.

Vi ligger bredvid varandra. En mur skiljer oss åt. Om jag sträcker ut handen känner jag bara det kalla lakanet. Sara känns långt borta, muren finns i henne – byggd för att skydda illusionen om att vår flicka ännu vilar i rummet bredvid. Annes små skor står kvar, rummet är fruset. Avståndet mellan oss krymper aldrig.

Julen är stilla. Bordet är dukat, ljusen tända, huset tyst.

”Vi kan inte fortsätta så här,” säger jag.

”Jag vet att du går in i hennes rum om nätterna”.

”Jag kan inte låta bli”.

”Och jag orkar inte mer”. Jag öppnar armarna, hon kryper in i min famn. Tystnaden säger allt.

Natten är kall. Jag sträcker ut handen mot henne. Våren kommer, snödroppar blommar. Huset fylls av liv. Vi sitter vid spjälsängen, rädda men hoppfulla. Ser in i små, bruna ögon. För första gången på länge känns det som att det finns en väg framåt.

‍