STORA svarta jeepar backar ner på stranden som är fylld av solbadare och lekande barn i den sena eftermiddagssolen. Ur megafoner på biltaken hörs uppfordrande röster: ”Stranden stänger om fem minuter, börja packa ihop genast!”

Det låter kanske som en scen ur en dystopisk framtidsserie, men det är ett familjeminne från en dag på stranden utanför Boston, tidigt 2000-tal. För de flesta svenskar låter detta som ett skämt. En strand kan väl inte stänga? Men stränderna i Massachusetts kan det – och de kan även ta inträde.

Allemansrätten är en av de saker vi svenskar tar för givet. Vi har svårt att föreställa oss ett samhälle där vi inte får bada i sjöar, plocka bär i skogen eller vandra i fjällen. Likaså har de flesta av oss tagit för givet att alla barn ska få samma möjlighet att lära sig spela ett instrument eller sjunga i kör, att bibliotek ska finnas i våra lokalsamhällen och att museibesök inte ska kosta en förmögenhet.

Sedan förra veckan finns satirserien ”På armlängds avstånd” att se på SVT Play. Den skildrar en alternativ framtid då det skurits ner på kulturen så till den grad att marknadskrafterna helt styr utbudet. Vi har fått ett samhälle där arbetslösa ”gatusymfoniker” spelar på gator och torg och förbipasserande uppmanas att swisha till ”Musiker utan konserthus”, där det enda som får filmstöd är Sune-filmer, och familjen Wahlgren/Ingrosso dominerar alla kanaler. 

Satir som sagt, men med de kulturpolitiska riktlinjer och tonläget vi nu bevittnar och med den lägsta statliga kulturbudgeten på 20 år, uppmålas en bild som ligger obehagligt nära verkligheten.

Med statens nedskärningar måste kommuner i det korta perspektivet skjuta till pengar. Men den stora frågan är vad som händer på längre sikt när kommuner tvingas ta svåra beslut som: Vad gör vi mindre av?

I Uppsala har vi redan börjat se konsekvenserna. Urholkade anslag har gjort att Musik i Uppland, i juni förra året, fick lägga ner Uppsala kammarsolister – och det har skurits på biblioteken. Kommande år kommer troligtvis UKK, Konstmuseet och Stadsteatern behöva minska sina kostnader och då ha råd med färre – och mer småskaliga – evenemang, utställningar och premiärer.

Motivet till nedskärningarna är inte sällan att det främst är ”eliten” som konsumerar kultur. Men synsättet att kultur därför bör kunna bära sina egna kostnader tvingar ironiskt nog kulturkonsumtionen allt längre bort från mindre bemedlade. I dag kan en undersköterska i Sverige fortfarande låta sina barn ta pianolektioner – något som är snudd på omöjligt i USA.

Kultur är dock inte så tärande som en del vill låta påskina. Förutom att litteratur, konst och musik får oss att tänka nya tankar och berikar oss med fantasi och empati, finns många vittnesmål om hur den blivit en tillflykt under svåra uppväxtförhållanden. Varje barn som i dag känner tillhörighet på en fritidsgård eller i en replokal, i stället för i rekryteringschattar för kriminella gäng, är en enorm samhällsvinst.

Att kulturskolan och lättillgängliga replokaler är en del av förklaringen till det så kallade svenska musikundret är de flesta också överens om. Men när vi nu alltmer aggressivt skär ner på kulturen är dessa möjligheter inte längre lika självklara för kommande generationer.

Det är lätt att ta för givet det vi själva fått. Och det går tyvärr alldeles för snabbt att slarva bort det. Som det sjungs i introt till serien ”På armlängds avstånd”: Det krävs så lite för att förorena källan.

‍

Publicerat i Upsala Nya Tidning 2025-02-05