NÄR organisationen ICORN, International Cities of Refuge Network, firar 20 år firar Göteborg 30 år som fristad. Göteborg var 1996 en av de städer som först nappade på författaren Salman Rushdies initiativ att ge hotade författare runtom i världen hopp, genom att erbjuda en tillflyktsort och residens under en tid. Sedan dess har en rad konstnärer fått se Göteborg som sin hemstad. Senast i raden är Pranto Palash och Saiful Baten Tito. Båda är från Bangladesh och har arbetat som journalist. Nu har de olika inriktningar – från poesi till politisk satir på nätet. Här får vi läsa om deras tankar och Malin Schiller vid Kulturstrategiska enheten i Göteborg stad ger en bild av fristaden.

Göteborg var först i Sverige som fristad för hotade konstnärer. Året var 1996 och var en direkt följd av att Salman Rushdie tog initiativ till att grunda ett nätverk av fristäder för hotade författare. Malin Schiller, utvecklingsledare vid Kulturstrategiska enheten i Göteborgs stad, arbetar sedan 2019 med att ta emot nya fristadsförfattare i staden och berättar historien från början:

– Det inleddes med ett initiativ i Strasbourg för att övertala städer i Europa att ta emot hotade författare. Göteborg var en stor aktör, de har ju den här stora mässan och de skulle nog kunna ta emot personer, förklarar Malin Schiller.

Under de första åren med det som då kallades International Parliament of Writers, handlade det om stipendier som gav ettåriga residens eller vistelser.

Så småningom, 2006 i Stavanger, grundades organisationen ICORN. Förkortningen står för International Cities of Refuge Network. Detta är nu ett världsomspännande nätverk som hjälper konstnärer (inte bara författare) att fly, då deras säkerhet i hemlandet inte kan garanteras. Hoten kommer antingen direkt från regeringen eller från extremister, som inte tål oliktänkare och fritänkare.

– Nu väntar en tolfte gäst och då har vi varit fristad i 30 år. Så det är ju inte riktigt en vartannat år. Men 2024 dubblades budgeten så att vi skulle kunna ta emot två konstnärer parallellt, förklarar Malin Schiller.

En rad författare har fått se Göteborg som sin nya hemstad, åtminstone för den tid som stipendiet täcker. Numera innebär det ett residens under två år. Därefter väntar svåra beslut för fristadskonstnärerna, som då inte längre har några garantier, utan i bästa fall kan förlänga sin tid i det land de kommit till, eller hitta en annan tillflyktsort. Några söker asyl, andra försöker uppfylla de krav som ställs på att få arbetsvisum.

De senaste åren har Göteborg tagit emot två fristadsförfattare från Bangladesh. När Saiful Baten Tito från Bangladesh fortfarande var fristadsförfattare anlände Pranto Palash, även han från Bangladesh. Tanken är nu att vistelserna ska överlappa varandra.

– Det här är ett uttryck för att den politiska viljan är stark, konstaterar Malin Schiller.

Hon ser ICORN som en professionell organisation, med en handfull medarbetare vid huvudkontoret i Stavanger. Det finns också en nationell samordnare för ICORN i Sverige. I april tog Klas Grinell, som är baserad i Göteborg över rollen från Uppsalabaserade Karin Hansson, som innehaft rollen under flera år.

– Det sker en diskussion med Stavanger. Några fristäder har valt en genre eller inriktning. Piteå har exempelvis valt musiker, medan Gävle har valt bildkonst och tar emot bildkonstnärer. I Göteborg har vi ingen sådan tydlig inriktning, utan har varit öppna för alla konstformer, men 70 procent av de sökande är journalister eller författare. Därmed blir det naturligt att det är flest skrivande människor, konstaterar Malin Schiller.

Förutom en musiker, den palestinske hip-hop-artisten Khaled Harara från Gaza, så har det alltså mest varit de som arbetar med enbart skrivande som anlänt.

Göteborg har öppnat för konstnärer med familj och urvalet blev då också ett annat. När val av kandidater sedan görs handlar det i grunden både om det skapade och hur hoten och trakasserierna har sett ut. I Göteborg fattar en styrgrupp beslut om vilka som i slutänden ska bjudas in. Många står på kö och alla sökande kan inte ges en fristad.

– Det finns inga förutbestämda kriterier. Ibland kan det handla om en person som behöver komma iväg nu, säger Malin Schiller.

Eftersom residenset varar två år uppstår alltid den svåra frågan: Vad händer sedan?

– Det finns utrymme för att ge lite respit, ett andningshål. Sedan kanske saker och ting har ändrat sig. Men tyvärr är det sällan så det fungerar. Asyl är en möjlighet, men det finns ingen garanti. Ett annat alternativ är att stanna som frilansare, förklarar Malin Schiller.

Kravet på inkomst för de som frilansar inom konst, skrivande och journalistik är då inte fullt lika stränga som inom andra områden.

Saiful Baten Tito, avslutade sitt residens i maj 2025. Han är kvar i staden och arbetar med ett filmprojekt, skrivande och inte minst med politisk analys och satir i sina egna kanaler i sociala medier. Målgruppen är framför allt bengalitalande i Bangladesh och i diasporan. Analyserna och häcklandet av politiska och religiösa ledare intresserar och roar många, men retar också upp andra. Kanalerna har flera hundra tusen följare. Ett problem har varit att hans kanaler har stängts ned efter sabotage och falska kommentarer och han har flera gånger tvingats börja om från noll.

Så här har han tidigare kommenterat sin situation. Och den gäller fortfarande:

– Alla saknar sitt hemland på ett eller annat sätt, om de inte kan vara där. Även jag vill återvända till mitt land, men med tanke på situationen i Bangladesh finns ingen möjlighet för mig att återvända. Därför föredrar jag att stanna i Sverige, förklarar han.

‍

‍

Han skriver också en del för tidskriften Sydasien, som passande nog har sin redaktion i Göteborgstrakten, närmare bestämt i Mölndals Kvarnby. Det var också i Sydasien hans första text på svenska i Sverige publicerades (översatt av redaktionen från engelska till svenska). I en essä i boken Sidor av Sydasien – Sydasien i Sverige beskrev Tito hur han lämnade Dhaka. Nedan följer ett utdrag ur inledningen:

När flyget lättat från Dhaka flög tankar runt i huvudet. Den första var att jag nu lämnar mitt hemland – kommer jag att kunna återvända? Den andra var att landet jag var på väg till kände jag bara till genom foton och internet. Jag tänkte på vädret, på atmosfären i landet jag snart skulle befinna mig i.

För det tredje var jag rädd. Jag var ännu inte i säkerhet. Bangladesh har goda förbindelser med Turkiet. Antagligen kände regeringen ännu inte till att jag var på väg att lämna landet. Men vad händer om någon upptäcker det innan jag hinner fram till Istanbul?

Kan de skada mig efter, vid flygplatsen? Efter att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades på det saudiska konsulatet i Turkiet verkar det inte finnas någon säker plats för en sådan person som jag är.

Efter att ha funderat upptäckte jag plötsligt att Dhaka krympt och insåg att flygplanet verkligen var på väg mot Istanbul. Jag var nära gråten, och tänkte på några strofer av nobelpristagaren Rabindranath Tagore, som skrev på mitt språk bengali, och som han själv översatt till engelska:

”Som att skiljas från en mångfald dödar, är jag på väg mot krönet av en ny gryning. Karavanens långa kliv som formar vindpustar mot mina nötta ägodelar. Ingen väg tillbaka, ni kommer inte att känna igen mig där jag ser mot er, långt borta. Vänner, farväl.”

‍

Like parting manifold deaths,

I am on my way to the crown

Of a new dawn.

Blowing the stride of my caravan

in wind gusts

All my timeworn belongings.

No way to return

You won’t recognize me

Gazing from faraway

Hey friends, farewell.

‍

Dikten i fri svensk översättning [av Svante Nilsson, som översatt essän, red anm]:

”Som att skiljas från en mångfald dödar, är jag på väg mot krönet av en ny gryning. Karavanens långa kliv som formar vindpustar mot mina nötta ägodelar. Ingen väg tillbaka, ni kommer inte att känna igen mig där jag ser mot er, långt borta. Vänner, farväl.”

‍

Det är en sanning att jag har passerat död i mångfald. Så många som 22 skribenter, bloggare och aktivister har mördats mellan 2013 och 2021. Jag hade kunna bli en av dem. Jag lever ett bonusliv. Jag lämnade landet med nya ambitioner, i hopp om att ämnet jag arbetar med kommer att få en ny positiv injektion och nå nya dimensioner.

När flyget lämnade Istanbul andades jag ut, en suck av lättnad. Jag började känna mig säkrare. Började känna att det inte fanns något dödshot mot mig längre, att jag inte längre behövde gömma mig för att slippa bli arresterad, att mina familjemedlemmar inte längre behövde oroa sig över mig.

Jag var mycket ledsen över att lämna min familj och mina vänner. Jag tänkte på hur min älskade brorsdotter Baibhav skulle anklaga mig någon

gång i framtiden för att jag inte hade velat anta utmaningen. Jag anklagade mig själv, men kom

inte fram till något domslut. Men när jag kände att jag befann mig i en säker zon försvann all ängslan. Jag drack ett glas rött vin och somnade. Vaknade av pilotens röst och gjorde mig beredd att landa i Sverige, ett land som är bland de allra bästa när det kommer till att säkerställa yttrandefrihet. Jag sa till mig själv att en författare har inget land. Hela världen är hans land.

‍

‍

I januari 2025 anlände Pranto Palash till Göteborg. I en intervju vintern 2026 beskrev han hur mycket han tycker om Göteborg. Artikeln i Karavan #1 2026 gavs sedan rubriken ”Poetens kärlek till fristaden”. Nedan följer ett kondensat av texten.

Sedan januari 2024 är Pranto Palash fristadsförfattare i Göteborg, en stad han nu älskar. I samtalet berättade han om hur han hamnat där han är idag, om förföljelse och om glädjen i det lilla, som papegojan hemma i Bangladesh som lärde sig uttala hans namn.

Han uttrycker ofta sin tacksamhet över ICORN och organisationerna som hjälpt honom. Utan Amnesty International, Committe to Protect Journalists, Reportrar utan gränser och PEN International hade han inte suttit i soffan mittemot. De fick saker att hända.

– Utan deras stöd hade jag inte kunnat komma hit. Och jag är tacksam för Göteborgs stad och att få vara i Göteborg. Vi är alla människor och världsmedborgare, konstaterar han.

Samma dag som premiärminister Sheik Hasina flydde till Indien efter upproren, 5 augusti 2024, fastställdes domen mot Pranto Palash. För att inte riskera minst sju år i fängelse behövde han lämna landet.

Som journalist har Pranto Palash arbetat för bland andra Daily Jaijaidin och NTV Online, som reporter och redaktör. Han har skrivit om religiös fundamentalism, social diskriminering, interna väpnade konflikter, minoriteters och kvinnors rättigheter. 2012 debuterade han som poet och har sedan dess fått fem diktsamlingar publicerade, den senaste 2018. Skrivandet har haft ett högt pris: hot och förföljelse från politiskt, militärt och islamistiskt håll. Dessutom har han som aktivist varit öppen med att han är ateist, vilket är förbjudet i Bangladesh.

I Göteborg har Pranto kommit in i det nya livet, med svenskastudier och spridda framträdanden på stadens bibliotek och runtom i Västra Götaland.

– Vi var nyligen i Borås och Åmål, det var mycket fint där, berättar han.

Med ”vi” menar han samordnarna Malin Schiller och Joakim Albrektson på kulturförvaltningen i Göteborgs stad, som hjälper honom med det praktiska.

Vi färdas i tiden till 2017, då Pranto Palash först flydde undan förföljelse på grund av sitt skrivande. Han var i Västbengalen innan han kom till Delhi. I den indiska huvudstaden bodde den kända feministen Taslima Nasrin, som lämnade Bangladesh 1994, efter utgivningen av dokumentärromanen Lajja (Skammen, utgiven på svenska) i vilken hon skildrar hinduer som dödades av muslimska fundamentalister.

– Hon lever under skydd. När som helst kan islamistiska extremister försöka attackera och döda henne, förklarar han.

När bilder spreds på Pranto Palash och Taslima Nasrin tillsammans blev hoten från islamistiska grupper i Bangladesh allvarligare. Hotbilden mot oppositionella och fritänkare i Bangladesh består och tas på dödligt allvar. Pranto Palash räknar upp namnen på författare, bloggare och konstnärer som har dödats av islamister.

Under tiden i Indien skrev Pranto diktsamlingen Gandharir Shok (”Gandharis sorg”), en berättelse från barndomen och framåt, inklusive den politiska resan, då han som student anslöt till en vänstergrupp. De gav ut tidningen Vanguard och arrangerade demonstrationer för ett humanare samhälle, där alla skulle kunna leva ett värdigt liv.

I december 2022 tvingade de militära myndigheterna honom att sluta på NTV Online. Han behövde ett nytt jobb för att försörja familjen och sökte jobb hos olika organisationer. Ingen vågade anställa honom.

För att hans eget namn inte skulle läggas till listan över dödade författare var han tvungen att fatta ett svårt beslut. Han kunde inte vara kvar i Bangladesh och arbeta för att göra samhället bättre, mer öppet och tolerant för olikheter.

‍

‍

Hur är det för dina skrivande vänner under dessa omständigheter?

– Alla har det svårt. Några är i fängelse, några har åkt till Nepal eller Indien. Ett fåtal är i Europa. De två största tidningarna, Prothom Alo och The Daily Star, brändes ned. Något liknande har aldrig hänt.

Ser du dig främst som journalist, poet eller något annat?

– Jag är journalist, men också poet. Jag har ingen erfarenhet av andra yrken. Från 2005 skrev jag för lokala tidningar i Chittagong och senare för Daily Jaijaidin i Dhaka, som är en av de största tidningarna. Det var en sådan känsla att tjäna pengar och att bo i staden.

Han har en masterexamen i ekonomi, men inom det fältet har han aldrig arbetat.

– Jag har ju långt hår, så det är omöjligt för mig att arbeta i bank, även om jag hade jättebra betyg. Man måste ha kort hår, kostym och slips. Det var inte min stil.

Det är svårt att försörja sig som journalist i Bangladesh. Lönerna är låga. Men han kunde arbeta vid sidan av med coachning och han skrev för fler tidningar för att dryga ut inkomsten.

Flera av hans dikter handlar om djur, som inte får någon uppskattning i Bangladesh, enligt Pranto. Inte bara hundar ogillas, även katter. För Pranto är det tvärtom.

– Som liten hade jag en papegoja. När jag var fem år var det en översvämning och min pappa räddade en papegoja, som han tog med hem. Han köpte en bur till den och jag pratade med den. På morgonen när jag vaknade sa den: ”Palash, Palash, Palash”.

Du är fristadsförfattare, ett vackert ord i sig. Hur ser du på det ordet?

Pranto funderar en stund över frågan.

– Ja, jag är fri. Mukto mona på bengali. Mukto betyder fri och mona kan översättas till sinne eller själ. Alltså en fritänkare.

Det är en oviss framtid för mukto mona, fritänkare, men det har hela tiden funnits en stolt tradition av böcker och läsande i Bangladesh. Senast Pranto Palash publicerade en bok var 2018, när han var i Indien. Han hoppas att det ska bli fler. Han fortsätter skriva på bengali, men kanske kan det också komma böcker i engelsk översättning. Och på svenska, nu när hans hem är Göteborg.

Pranto och Tito delar oron inför framtiden. Vad ska hända sedan, när residenset avslutas eller efter den respit som ges? För Saiful Baten Tito är frågan mer akut. Han tänker vidare, fram till våren 2027, då ett beslut måste fattas. Det kommer att grundas dels i de möjligheter som ges i den aktuella fristaden, och dels i lagstiftningen i Sverige och dels i hur situationen i hemlandet Bangladesh ser ut. En försvårande faktor är att den generella beskrivning EU gör av Bangladesh som ett ”säkert land”. För en frisinnad konstnär är beskrivningen helgalen. Fristadsförfattaren Murshida Akter tvingades lämna Danmark. Men till Bangladesh kunde hon inte återvända.

Att återvända till Bangladesh är inte ett alternativ, för vare sig Tito eller Pranto, då hotbilden snarare har förvärrats. Att stanna i Sverige blir sannolikt förstahandsvalet. Om inte dörrar öppnas i andra länder.

‍

‍

Fakta ICORN

I Sverige finns 25 fristäder – medlemmar i organisationen/nätverket ICORN, International Cities of Refuge Network. I Sverige involveras städer, kommuner, landsting och regioner som arbetar för yttrandefrihet. Varje medlem är en fristad som ger temporärt skydd för förföljda författare, journalister, bloggare, fotografer, curatorer, konstnärer, skådespelare, regissörer och andra kreatörer.

Konstnärsresidenset sträcker sig oftast över en tvåårsperiod. På kulturradet.se listas svenska fristäder, dock inte namn på de aktuella konstnärerna, som ju i de allra flesta fall lämnat sina hemländer på grund av förföljelse och hot.

Varje år arrangerar ICORN en konferens för de cirka 300 fristadskonstnärerna runtom i världen och vartannat år hålls generalförsamling. I april 2025 hölls konferensen i Barcelona. Norge och Sverige är djupt involverade och huvudkontoret för ICORN är baserat i Stavanger i Norge. Läs mer på icorn.org.

‍

‍

Johan Mikaelsson är sedan 2020 redaktör för Sydasien. Han är frilansjournalist och har skrivit och gjort dokumentärfilm om Sri Lanka med särskilt fokus på mänskliga rättigheter. Hans bok ”När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka”, släpptes 2015. Han började skriva för Sydasien 1997.