ROKEYA Begum från Bangladesh avled i början av året på Södersjukhuset i Stockholm. Hon blev 77 år gammal. Hennes liv är en berättelse om hur det är möjligt att vända ett personligt trauma till drivkraft för rättvisa, inte bara för sig själv utan för många andra i liknande situation. Begum Rokeya grundade en organisation i sin hembygd som har hjälpt tusentals, framförallt kvinnor, ur ett liv i utsatthet.

En dag när den 13-åriga pojkflickan Rokeya kom hem från skolan, väntade släktingar i hemmet. Hon skulle gifta sig, och det var bråttom, för hennes far låg för döden. Familjen behövde ett nytt manligt överhuvud. Mannen var en främling, mer än dubbelt så gammal. Hon skulle flytta hem till hans familj. Det blev några mycket svåra år för den unga flickan som plågades av både maken och svärmor. 

Till slut stod hon inte ut, utan rymde tillbaka till sina föräldrar (fadern överlevde) som lyckligtvis tog emot henne. Hon var gravid med sitt andra barn, men hennes äldsta dotter fick inte följa med. I stället fick dottern veta att hennes mamma var död. Trots skuldkänslor och samhällets fördömande fullföljde hon skilsmässan och förverkligade sin dröm att utbilda sig till lärare. 

Vid sidan av arbetet på skolan startade hon en verksamhet för att stoppa barnäktenskap. Hennes idé var att visa att flickor kan bidra till familjens försörjning istället för att ses som en ekonomisk börda. Rokeya kom i kontakt med organisationen Civil Service International och träffade därigenom sin blivande man, Olof, som kunde bidra genom att förmedla kontakter och stöd. 

Organisationen Sabalamby Unnayan Samity (SUS), ungefär Hjälp till självhjälp på svenska, växte med hantverksverkstäder, modelljordbruk, mikrolån, anpassade skolor för fattiga barn, ett kvinnohus och studiecirklar om bl.a. byutveckling, mänskliga rättigheter och småföretagande.

I Sverige bildades en stödförening, Föreningen för SUS, där jag blev engagerad i mitten av 90-talet. Vi arbetade för att sprida kunskap om Bangladesh och förmedlade ekonomiskt stöd till SUS. Vi tog emot studiebesök och följde upp utvecklingsprojekt på plats. Det fanns mycket att lära, deras metoder var moderna, men samhället var traditionellt. Kulturskillnaderna slående.

Periodvis vistades Rokeya i Sverige hos sin man Olof. Under en sådan period visade Rokeya ytterligare en sida av sig själv när hon föreslog att vi i föreningen skulle bjuda in till ett kulturprogram, med recitation av verk av den bengaliska nobelpristagaren Rabindranath Tagore, sång och dans.

Jag fick uppdraget som solodansare och undervisades intensivt i hur jag skulle tolka diktens innehåll koreografiskt. Inte så lätt med tanke på mina bristande kunskaper i bengali! Men roligt var det, inte minst att se hur Rokeya levde upp som konstnärlig ledare och höra hennes vackra recitation. 

Genom att minnas Begum Rokeya håller vi också tanken levande, att var och en av oss kan göra gott för andra. Förändring är möjlig!

‍

‍

Annika Gillegård arbetar med offentlig samverkan på Svenska Filminstitutet. Under många år arbetade hon på Region Uppsalas kulturförvaltning och har även frilansat som utredare inom det kulturpolitiska området.