Foto:
Foto: Arbetaren
KLASSIKER

Stig Dagerman 100 år

Stig Dagerman 100 år

Författaren och journalisten Anna Franklin presenterar en del av sin bok Fransk vår: Stig Dagermans oskrivna reportage.

Elpriserna stiger, maten har gått upp med tolv procent, sopåkarna strejkar så sopbergen växer flera meter och de våldsamma demonstrationerna kring pensionsreformen avlöser varandra med sönderslagna butiker och brinnande papperskorgar. Fransmännen är frustrerade denna Franska vår 2023. Men mycket är sig likt sedan familjen Dagerman kom till Paris 1947.

/…/I de vindlande gångarna under jord finns reklam för utställningar och filmer. De tre musketörerna på franska marknadsförs hårt med stora affischer där de klingande svärden tycks komma emot oss medan de vanliga franska filmerna, de psykologiska dramerna, där det mesta sker under ytan, visar bilder på något betydligt stillsammare. Manet möter Degas på Musée d’Orsay och den omtalade skådespelaren Sarah Bernhardts liv visas på Petit Palais. (I Sverige är hon mest känd för en chokladkaka, när det var så mycket mer hon gjorde.) Och outsidern Basquiat möter Warhol på den nya scenen Louis Vuitton med sina gigantiska målningar där många handlar om döden.

Musiken saknas dock inte i underjorden. Då 1948 stod en flöjtist vid Châtelet halva vintern och spelade samma takter ur Hoffmanns äventyr. Idag låter en annan som en världsstjärna – den svartklädda, trådsmala saxofonisten följer varje ton med sin kropp som han vore instrumentet själv, och kunde väl ha uppträtt på efterkrigstidens jazzklubbar i Saint-Germain-des-Prés med Juliette Gréco och musikern Miles Davis./…/

/…/ Unga män har byxor med stora fickor, ryggsäck och täckväst under lediga jackor. Långt hår. Deras liv verkar så avslappnat, helt inne i sina egna världar glider de fram på gatan, hänger mot stolpen i métrovagnen till synes långt från verkligheten och mot hur det såg ut 1948. Då hade de säkert mest liknat några uteliggare, nu är det mode.

Jo, hemlösa finns i Paris, men några krigsskadade syns inte till, de som ofta fanns i métron då, de lemlästade, en del med träben, som tiggde förgäves.

Men inte heller studenter, barnfamiljer och ensamstående har det så fett. Inte heller de papperslösa och hemlösa. Det är kristider även idag 2023. Mycket beroende på kriget mellan Ryssland och Ukraina som fått elpriserna att stiga kraftigt./…/1947 frös man också på både hotell och i lägenheter, ute i kylan, ja, folk dog av köld och hunger. /…/Men det Paris som Dagerman och hans familj anlände till var annorlunda. Året kallas efteråt för ”L’année terrible”, det förskräckliga året. Det var tre år efter befrielsen från tyskarna där det precis som idag var återkommande strejker, elavbrott och dessutom hårda ransoneringar. 200 gram per dag låg brödransonerna på vilket var mindre än under andra världskriget, ja, inte sedan 1940 hade den varit så låg. Det ledde till en frustration över den rådande situationen och strejkerna växte.

Stig Dagerman satt med ytterkläderna på och skrev klar pjäsen Streber på sin nya skrivmaskin, ofta med tända ljus på grund av elstrejken./…/ Då gick de kommunistiska fackföreningarna ut i generalstrejk vilket drabbade både järnvägar, transporter med lastbilar, post och hamnar. Kommunisterna var extremt våldsamma, som aktivt stöddes i sina demonstrationer av Sovjet, och de radikala syndikalisterna ockuperade fabriker och industrier. Det innebar att all mat hade svårt att nå städerna. Inflation och ransoneringar ledde till strejkerna och oron för svält var påtaglig.