Foto:
VI SKRIVER

VÅRENS UTTRYCK AV VÅRA RÖSTER FRÅN SKRIVCAFÉ I SKUTSKÄR

VÅRENS UTTRYCK AV VÅRA RÖSTER FRÅN SKRIVCAFÉ I SKUTSKÄR

INGER ÖHMAN

Eriks låsta byrålåda

Den är mycket gammal, den här byrån. Hela baksidan består faktiskt bara av två jättebreda brädor, omåla- de. Färgen är för övrigt lite diffust brun. En gammal ladugårdsskötare, Johansson, sa en gång att den där färgen nog hade blandats med urin. Så gjorde man förr. ”Pessbrun”, sa han för han var värmlänning. Lådorna är tre till antalet. Nedersta lådan är fylld av ljus, stearinljus, värmeljus, julgransljus...allt du kan tänka dig. I mellanlådan ligger väskor av olika slag, storlekar och användningsområden. Översta lådan, den är ju låst. Det är bara Erik som vet vad som finns där och han har nyckeln.

Tiden på stranden

Jag går på en strand
mina tår lämnar spår
i sand som formats av vågor
vågor som även smeker stenar
Mina tår lämnar spår
men endast för en kort stund
spåren tas av vågen
som själv dör ut mot land
Solen glittrar på vågen
och på den våta stenen
syns likt små diamanter s
tjärnor av solens strålar
För ett kort ögonblick
släcks allt det som glittrar
men en ny våg kommer
och tänder åter stjärnorna
Vågen rullar och dör ut
men nya kommer med vinden
inom kort är jag borta
liksom spåren efter mig
Men även där skall en gång
liksom de nya vågorna
komma små mjuka tår
och göra nya spår i sanden

Återseende

Något över 20 år
lycklig, förälskad i henne
hon glad och lika kär
en kort tid av lycka
men vi var inte redo
för livets stora allvar
det fina tog slut
vi tog farväl av varandra.
Veckor, månader, år
med tiden vi glömmer
vi åldras när tiden rinner
håret grånar, rynkor kommer
vi lever vårt liv med andra.
Så en dag möts vi åter
ödet har fört oss
minnen kommer, inget är glömt
en smekning, en kram
en kyss, det blir flera
vi talar och vi lyssnar
lyckan den finns ju där.
Men ödet vill annat
vi är på resa
vi säger farväl igen
armar som håller om
rädd att mista det
som tillhör någon annan.


BARBRO SIMPSON

Stark

Solen tittade alltjämt rikligt klar.
Svampturen användes rakt kämpande.
Som trötta andetag runt köksbordet.
Ska tiden aldrig rätta klockan?

Höstrusk

Disigt regn
Fallna gula löv
Våt mossa under stövlarna
Förvandling

Brevet till mig själv

Jag borde ha lärt mig att stanna upp,
Lyssna in och andas.
Att bromsa innan jag vänder allt till självkritik.
Den positiva pulsen som alltid finns där borde
Inte tystas av negativismen i tankarna.
Jag måste sluta att vara rädd för, att inte duga, räcka
till.
Allt jag vågat, åstadkommit och är stolt över ska jag rama in,
Som en påminnelse.

Skicka vidare

Våga se någon i ögonen, le mot denne kanske säga
Hej!
Vad är det värt att bli sedd, att se någon?
Omätbart.
En blick, ett leende kan kanske inte förändra världen.
Men kanske knacka på dörren till ett annat ensamt
hjärta.
Vi har alla ett behov av att bli sedda, bekräftade.


Vi är väl alla satta på denna jord med ett syfte.


Ett gemensamt syfte är väl rimligtvis en önskan,
strävan att ge,
Tid, uppskattning, stöd och kärlek.


Möt blicken hos någon du möter, le och kanske till
och med
Säga, Hej!


Då har vi gjort världen, den lilla världen. Lite varmare
och
kärleksfullare

ANNELI DAGRE

Bild av ett löv/Bild av ett liv


Grenarna griper som knotiga fingrar
runt det tunna lövet.
Lövet vilar på fingrarna som i en vagga.
Likt livet som vilar i jordens famn – bräckligt.
Lövet har fångats i grenfingrarna av en vindpust och
vilar i trädet ett tag.
Far sedan vidare av en annan vind, kanske till ett
annat träd, en buske eller till marken.
Livet för oss också vidare till olika viloplatser.
Vi stannar ett tag men gör uppbrott och hittar nya
möjligheter , nya platser, nya livssituationer.
Grenarna griper som knotiga fingrar runt det tunna
lövet, livet.

Orden i vinden

Vinden tog tag i mina glasögon
Vinden tog tag i min kjol
Vinden bröt palmen mitt itu


Vinden röt ”Jag ska blåsa bort hela ön”
Vinden röt ”Jag ska blåsa tills du tappar andan”
Vinden röt ”Jag ska storma dig till ro”

Vinden viskade ”Nu är sommaren snart här”
Vinden viskade ”Nu är det snart musöron på björkar-
na”
Vinden viskade ”Nu smälter jag sista snödrivan”
Vinden ryter, vinden viskar
Ryter om storm och förstörelse
Viskar om löften om vår

Minnen genom mina sinnen

Knastret av grus under mina sandaler
Knarr, knarr, knarr, knarr
Gnisslet från grinden när den öppnas
Knirr, knirr, knirr, knirr
Doften av spirean som omgav grinden
och värmen från den med stenplattor belagda gången
I luften kommer en doft av sött (jag andas in djupt)
från hallonhäcken som dignar av bär.
En fröjd för ögat.
Om jag frågar snällt får jag smaka – på tungan smälter
hallonet, kvar blir stenarna, gruset. De är vassa i
munnen.
Gräsmattan skickar doft av mull, stugan av gammalt
trä. Lite unket men välbekant och tryggt.
Alltid sol.
Sol doftar också.

Brevet till dig

Brev till dig som nyss gick förbi på gatan.
Brev till dig som åkte förbi på din elbike.
Brev till dig som passerade mitt liv, min promenad,
min väg.
Vem var du som gick förbi? Var du på väg till något
eller någon?
Vem var du som hade så bråttom på din elbike? Var
du försenad till ett möte?
Vem var du som passerade i farten?
Så många vi är som möts men ändå inte möts. Som
tittar bort, tittar i mobilen, är på väg. Bråttom.
Brev till dig, till er, som kanske korsar min väg igen.
Kanske våra blickar kan mötas. Kanske vi möts med
ett hej.
Med vänlig hälsning

HELENA VALDEMARSON

Du

Sommaren är över, går sakta emot höst
Men i mitt inre spirar något, det berör och skänker
tröst
Löven färgas gula, i vinden hörs förändringens röst
Men du får mig att känna, ger glädje i mitt bröst
För du är våren just när sommarn går mot höst
Kvällarna blir mörka, blir kallare för varje dag
Men i mitt inre vaknar något, gör mig stark men ändå
svag
Att natten jagar dagen, det ligger i naturens lag
Men du får mig att hoppas att det finns en ljusare dag
För du är gryning just när natten greppar tag

Du är våren just när sommarn går mot höst
En doft av syrén mitt i höststormens vind
Du är gryning just när natten greppar tag
En daggdroppe sval mot min nattsvarta kind

Minnen genom mina sinnen

Jag hör porslin som klirrar i köket när jag vaknar. Kän-
ner spring i benen, men vet att jag måste ligga kvar.
Är inte lakanen ovanligt knölig och obekväma? Doften
av kaffe letar sig in i mitt rum. Säg inte att mamma
ska fika innan! Börjar bli väldigt kissnödig också. Kni-
per ihop ögonen och önskar att jag hade sovit längre.
Men nu...visst är det något som låter precis utanför
dörren? Blunda, blunda! Hör hur dörren öppnas med
ett lite knarrande ljud. Och sen...sången! ”Vi gratu-
lerar på din födelsedag.” Nu får jag titta! Mamma står
där med en bricka i famnen. Paket och tårta trängs
tillsammans. Vad gott det smakar att fika i sängen.
Det spelar ingen roll att det blir lite smulor där i.
Spänning att snart få öppna paket får mitt hjärta att
bulta lite extra. Jag klämmer på paketet. Men det är
så svårt att veta om det är det som jag önskat mig. Får
tag på snöret och kämpar lite med att få upp det. Sen
går det lättare. Och se, det var precis den barbiedocka
som jag ville ha! Hon är så fin. Och hon är bara min.

Höstlövet

Lövet satt där och höll sig krampaktigt kvar vid gre-
nen. Alla kamrater hade redan fallit för länge sedan.
Men det verkade så hissnande att låta sig svepas med
av höststormarna som kom allt tätare. Det hade lövet
inte haft en tanke på då i våras, då det försiktigt tittat
fram i vårsolen. Så härligt det hade varit då! Även
högsommarens sköna dagar, då ljumma brisen hade
vaggat dem så varsamt. Men det var då det. Visser-
ligen gillade lövet att det hade fått en så färggrann
och fin kostym. Men sen, när alla vänner försvann en
efter en, då var det inte lika roligt längre. Vinden låg
verkligen på nu och snart skulle det inte gå att hålla
emot längre. Nu...hissnande bär det iväg. Och faktum
är att det faktiskt kändes befriande! Men så landade
lövet på marken, mitt bland massa andra av sina
gamla vänner. Och nu då? Vad ska hända nu? Dagen
därefter kom en kvinna och ett barn gåendes, och de
plockade upp flera av löven, däribland vårt lilla löv.
Små händer rullade lövet när de kom hem. Och helt
plötsligt hade lövet fått ett nytt liv. En lönnros var
född att pryda sin plats i deras hem.

Kärleken är

Min kärlek till dig, den bara är
En dag så fanns den bara där
I mitt hjärtas innersta rum


Jag blir så glad när du är här
När vi är i vår egen lilla sfär
Och saknaden får vila stum


Då finns där en närhet som bär
Inga mörka avstånd som tär
Även vinternatten känns då ljum

För jag har dig så oändligt kär
Känslan något om livet mig lär
Att hos dig har jag mitt andrum


Att jag är någon som älskar dig
Att det är bara så det är
Att jag alltid önskar du var här

MARINA EKMAN

När jag blir stor ska jag...

När jag blir stor ska jag...
En fråga som följer med från barnsben. När vet man
vad man ska bli när man blir stor?
När är man stor?
Har alla rätta förutsättningar för att göra bra val? Tänk
om man går fel? Finns det bara en väg att gå? Är allt
förutbestämt? Är det enklare att gå i andras fotspår?
Är min väg den rätta? Vilka val man än väljer så blir
det nog rätt i slutändan. I alla fall för mig.

Den nya brevbäraren

Informationsflödet har ändrat sig väldigt mycket på
ganska kort tid. Jag hade brevvänner som barn och
mamma ville alltid ha vykort om jag var på resande
fot.
Den nya brevbäraren är nu i många skepnader. Allt
med mobiler och laptop gör att vi alltid är nåbara i
flera forum. På gott och ont. Att bara vara är ibland
underskattat.

Brevet till dig!

Om det var möjligt så skulle jag skriva ett brev och
skicka det till dig.
Ibland så blir det inte som man tänkt sig.
Vi brevväxlade som barn. Man gjorde så förut. Hade
brevpapper, olika uppsättningar i färg och med olika
motiv. VI skrev om allt och inget. Vek pappret och
försedde kuvertet med frimärke. Sedan, när brevet
var skickat så var det bara att vänta tills svaret kom.
Känslan att sprätta upp kuvertet för att sedan ta del
av innehållet. Nyfiket och spännande.
Om det var möjligt så skulle jag skriva ett brev till dig.
Men allra helst så skulle jag vilja få ett brev av dig med
svar på alla obesvarade frågor.

Ett lönnblad

Färgprakt – höstens intåg. Sommaren med alla gröna
färger har vi lagt bakom oss. Löven pryder de kala
grenarna. Alla i väntan på att falla. Falla ner på mar-
ken. Pryder gräsmattor och vägar. Ögonfröjd innan
marken blir vit vid nästa årstid.


Minnen genom mina sinnen.


Mamma stod i hallen och ropade upp i trappan
–Nu måste du gå upp.
Sträckte på mig och lämnade min varma säng. Nerför
trappan möttes jag av doften. Varm och söt. Satte mig
vid köksbordet där min frukost var uppdukad. Oftast
var smörgåsarna bredda med bregott och Goudaos-
ten fanns som pålägg. Lundins råglimpa från bageriet
köptes varje vecka. Även det brödet lite sött liksom
oboy som det doppades i. En trygg, varm stund som
fanns där varje morgon.

Tidig morgon

Jag vred på vigselringen när jag hörde tuppen gala.
Kaffebryggaren var igång och spred en ljuvlig doft i
köket. Skulle jag lämna tillbaka vigselringen idag?
Den skavde...

En början...

Jag lyfte muggen där tandborsten brukade stå i.
Vände blicken mot spegeln och även då syntes bara
muggen. Att vara osynlig är en superkraft som jag
måste ta vara på tänkte jag. För att vara riktigt säker
på vad jag såg eller inte såg, blinkade jag några gång-
er mot spegeln. Nä, ingen där. Jag ställde ner muggen
och satte i tandborsten innan jag vände om för att
utforska dagen. Att sminka sig och välja ut snygga
kläder var inget att tänka på. Men jag klädde mig
bekvämt och gick ut. Superkraften tog kanske slut
när jag minst anade det. Det var en befrielse att gå på
trottoaren utan att möta dömande blickar. En frihet
att vara vem man vill utan att någon bedömer en för
det skal som man sätter på sig. Vi är alla lika värda
oavsett det yttre.

Kedjebrev

Alla deltagare skrev en rad utifrån orden ”Det var en
gång” ”Varje dag” ”Men en dag” ”Och då” ”Sedan den
dagen”. Skickade sedan vidare papperet till nästa delta-
gare. Så här blev de gemensamma berättelserna.


Det var en gång en häst som inte kunde hoppa. Varje
dag tog han sats och försökte ta ett skutt över det läg-
sta staketet i hagen. Men en dag när han såg en annan
häst i hagen blev han så glad att han kände hur det
spratt till i benen. Och då gjorde han ett försök igen
med lägsta staketet och lyckades! Sedan den dagen
blev de allra bästa hästvänner och lekte och skuttade
och hade en härlig tid.


Det var en gång en stor sten i kanten på sjön. Varje
dag ville den nå upp till dagsljuset. Men en dag, en
solig och varm dag, sjönk vattnet runt stenen plötsligt
undan med en väldig fart. Och då torrlades stenen när
den kände solljuset. Sedan den dagen hade stenen
något att längta till, att vattnet skulle dra sig tillbaka.


Det var en gång ett löv som hängde på en gren. Varje
dag blåste det så lövet hade svårt att hänga kvar. Men
en dag kom en liten pojke som hade en tub Karlssons
klister i fickan. Och då tog han tuben och klistrade
fast kläderna som skulle sitta fast på klippdockan
ckte han. Sedan den dagen kallade alla pojken för
Karlsson, det liksom fastnade.
Det var en gång en smörgås som inte ville bli uppäten
och hade utvecklat Mariatistelblad utefter kanterna.
Varje dag var det någon som tog tag i smörgåsen
och stack sig. Men en dag hade smörgåsen dragit in
klorna och då blev det huggsexa om vem som skulle
hinna få tag på smörgåsen för att äta upp den. Sedan
den dagen ångrade smörgåsen sig för nu fanns den
inte mer.


Det var en gång en liten svart katt som rymde. Varje
dag tänkte den att idag ska jag vara på rymmen. Men
en dag var dörren stängd och den lilla svarta katten
satt på insidan och jamade högljutt. Och då blev det
svårt att rymma. Sedan den dagen smet katten istäl-
let ut via bakdörren och fortsatte rymma.


Det var en gång en kvinna som hade magiska krafter.
Varje dag, var det bestämt, skulle hon göra någon
glad och någon arg. Men en dag blev hon helt ställd
och totalt överraskad.
Och då stannade hon upp, visste varken ut eller in.
Sedan den dagen har hon fortsatt att stanna upp.

Helena Valdermarson fotografier: Anisur Rahman