Vi förlorade.
Det var dagar som avlöste varandra,
utan nätter, vi glömde nätterna,
vi glömde avbrott och pauser,
glömde rasterna som väntade
bakom backkrönet, ryggsäcken
som krängdes av, hjälmen,
k-pisten, furiren som sa
rast-vila, vi hörde inte det.
Vi glömde att vila
när kolonnerna for förbi,
vi drog växlar på det osedda,
virvlande växlar som i Uppsala
annodazumal, punschdoftande,
i Bollhusets skam och förnedring.
Vi förlorade slaget om verklighetsbilden,
slaget i magtrakten, i bilden
som var en spegel,
krossad i skärvor av den verklighet
som splittrats i bilder.
Vi glömde bilderna,
nätterna,
raster där ryggsäcken
kunde krängas av,
hjälmen fästas
på cykelsadeln en stund.
Vi förlorade slaget om verklighetsbilden,
vi glömde den,
bilden,
verkligheten.
Sommarverandan revs,
en handfull stambord följde med
och spår av dem som suttit där försvann.
Vem minns den ena och den andra längre
i väntan på en tredje eller någon
som slutat komma, aldrig tänkt sig
att lämna återbud, försvinna eller svika
men bara upphört finnas, i hemlöshet
och brist på tillvaro och mening.
I fyndlådorna från auktionerna
som hölls i hamnen i augusti
hittades bordsdukar i rutig bomull
som påstods komma härifrån.
Sommarverandans dukar såg ju ut så här,
men likadana fanns förstås
på andra stadshotell i landet.
Ett överpris begärdes för proveniensen.
Den svaga doften från en utspilld konjak
anfördes som bevis, men också
hur tyget blekts i sommarsolen,
hur solen trängde in när kvällen kom
i juni innan krognotorna hopats
och mörkret börjat återvända
till stadens hjärta, och man stängde
säsongen, och verandan.
De som försvann kan inte vittna.
Den ena och den andra har vi glömt,
den tredje har vi aldrig vetat om.
Deras röster ekar, studsar mellan husen,
från bord och bordsdukar som upplösts,
som lämnat platsen på sin träveranda,
som upphört med sitt hörn av stambord.
